Inlägg
- Men, var i hela friden är du, frågade jag högt men adressaten skulle omöjligt kunna svara. Meningslöst alltså, att fråga.
Alltid borta, aldrig på rätt plats. Nedrans slarver, tänkte jag. Letade i halvdesperation.
Inte i den höga brödkorgen, som står på köksön. Inte i det blå fatet av glaskonstnären Linda Lundberg. Där låg bara en limefrukt, två påsar tuggummi och ett tomt glasögonfodral.
Jag lät blicken vandra över köksbänken. Där stod två vackra rödvinsglas. Odiskade. Smörbyttan, kesoasken, marmeladflaskan, osten och en tändsticksask. Kaffebryggaren, vattenkokaren, pepparkvarnen. Soda streamern, handkrämstuben, en liten lattevisp. Vilken röra, borde plocka undan, tänkte jag.
Svepte sedan med blicken över matbordet. De vita underliga ljusstakarna, ängel blå, saltkvarnen - varför stod nu den ena delen av paret peppar och salt på ett ställe och den andra på ett annat - vasen med den vackra buketten jag fått av mina arbetskamrater, de höga blå ljusstakarna och sedan den högfotade godisskålen. Utan godis i.
-Nä, inte där heller, sa jag högt.
Min make tittade på mig. Skakade bara på huvudet.
-Snusdosan, frågade han men med en ton, som sa att han visste att det var den jag letade efter. Den ligger bakom din datorskärm.
Ungefär det enda ställe jag inte tittat på. Mitt framför mig med andra ord, fast osynlig.
-Varför sa du inte det då, när du nu visste att det var den jag letade efter?
-För att du inte frågade, svarade maken glatt.
-Och för att du tycker att det är roligt att jag alltid får leta efter den, eller hur?
-Haha, skrattade maken. Kanske det kanske.
-Och hur har den nu hamnat där, frågade jag mig själv en smula irriterat. Och böjde ned locket på laptopen, och minsann, där låg den. En svart och rund burk. På locket står det Granit i vita versaler och under det en blå stripe med texten portion i vita versaler. På undersidan står varningstexten. Den som alltid finns på alla tobaksvaror. Att tobak kan skada min hälsa. Jo, jag vet. Men bättre snusa än röka, försvarar jag mig med.
-För att du förmodligen har lagt den där.
-Så förvånande, sa jag. Men frågan är varför jag aldrig lägger den på samma ställe så att jag kan hitta den, när som helst.
-Kanske för att du är en slarver, sa maken leende och inte utan en udd av skadeglädje. Normalt sett brukar det nämligen vara han som förlägger saker och ting. Plånbok, nycklar och mobiltelefon. Jag har alltid koll på mina prylar. Utom snusdosan. Den ligger aldrig där jag lagt den senast, tycker jag.
-Från och med nu ska jag alltid lägga den på köksön, alltid, hör du det. Så kommer den aldrig att vara försvunnen när jag vill ha den! Så det så.
-Jo, gör du så, sa maken. Och fortsatte läsa tidningen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
lite trist att du skriver på skrivpuffs sida att du tycker texten är banal. jag tyckte inte det. jag tyckte om den.
SvaraRaderaJag tyckte texten satte färg på det vardagliga som vi lätt glömmer att sätta ord på för att det tycks så självklart. Gillar mannen som sitter å myser av att veta vad och var du förlagt det enda du inte håller ordning på, kärleksfullt!!
SvaraRaderaBanal? Ja, men näää. En vardaglig händelse med värme och mycket närhet, både rent textmässigt samt man och hustru som känner varandar så väl, kärleksfullt (som Margarera sa). I bland är just det allra vardagligaste svårast att skriva om så det känns nära och äkta, men det gör du.
SvaraRaderaOch som vi diskuterat innan så behöver man också detta som ren träning. Mindre bra dagar (som mina sista) är det bättre att man skriver något enligt sig själv rigtigt dåligt än att inte skriva alls.
Tyckte det lät riktigt läskigt med olyckan och att hastigheten inte var högre. Det får en att tänka till.Trist nog är det oftast av erfarenhet man lär sig och inte innan dess.