Skrivpuffsuppgift nr 82- En ny karriär

Han vaknade på morgonen, utsövd. Det hade varit viktigt för honom att komma i säng tidigt föregående kväll, nu när han skulle börja sin nya karriär.
Han sträckte på sig och strök med händerna längs med tinningarna och bakåt så att håret la sig som det skulle.
Sedan ruskade han lätt på sig och satte ned fötterna på det kalla golvet. Det var verkligen kallt. Han frös, men skuttade raskt in i badrummet och tog en varm dusch.

Han ställde sig framför spegeln, studerade noggrant den något glesa skäggväxten, hårstråna i näsan och de buskiga ögonbrynen. Han tog fram raklöddret och rakhyveln och såg till att han såg välansad ut. I övrigt fick det duga som det var, tänkte han. Han satte en klick brylcreme i handen och strök igenom håret, så att det la sig perfekt bakåt. Den kala fläcken mitt på hjässan dolde han med några hårtestar, som han la över från vänster till höger sida. Brylcremen gjorde att håret förblev på plats.
Den bleka, nästan gulaktiga, ansiktshyn saknade näst intill rynkor. Näsan var mycket utmärkande i det magra ansiktet. De blå ögonen hade numera antagit en mer gråaktig färg.
Han strök över kinderna med rakvattnet. Brut. Det hade han alltid använt. Och tyckte för den delen att den luktade gott och fräscht.

Han steg i sina kläder. Ett par svarta byxor, en grårandig skjorta och en svart kavaj. Slips struntade han i. Han skulle ändå ha en vit rock på sig.

Frukosten bestod av en sillsmörgås och en kopp svart kaffe. Lite av sillspadet rann ned längs med halsen och fläckade skjortkragen. Han strök med handen över fläcken, men brydde sig inte mer.

Han diskade kaffekoppen minituöst, besticken från sillsmörgåsen och fatet likaså. Därefter tvättade han sina händer och gick ut i hallen. Kepsen på huvudet, rocken på och en halsduk samt handskar. Han öppnade ytterdörren och klev ut i den vackra vårdagsgryningen. Klockan var inte mer än sex på morgonen, han var kanske lite väl tidigt ute, men det var lika bra det. Tänkte han där han promenerade med raska steg mot sjukhuset.
Det här skulle bli ett intressant arbete, det var han övertygad om. Och han skulle slippa sitt gamla kontoristarbete.

Han kom fram till sjukhuset, dröjde sig kvar en stund i den stora entrén, bara för att titta på folket som strömmade in och ut. Det var personal som kom och som gick. Nattpersonalen för att deras pass var slut och dagpersonalen för att de snart skulle börja. En del hade väldigt bråttom och rusade in genom snurran, som ändå inte skulle gå fortare än vad den gick. Han fnissade lite åt den irritation som tydligt avspeglade sig i deras ansikten, de som hade bråttom.

Sedan började han gå mot sin nya arbetsplats, han följde skyltarna och färgen som var utmarkerad längs med väggar och golv. Ibland stod där bokstäver också, A och B och C och D. För att man skulle veta vart åt färgerna ledde. Till vilken del av sjukhuset.
Han såg skylten och rös till av välbehag. "Bårhuset" stod det med stora svarta bokstäver.
Han var framme vid det rum där personalen samlades på morgonen. Han knackade på och steg sedan in. Därinne satt en ensam kvinna. Hon bjöd honom att sitta ner efter att hon sträckt fram sin hand för att hälsa.
-Jaha du, sa hon. Välkommen hit. Jag hoppas att du ska trivas även om det är lite ensamt här. Inte ett leende, inte ens ett intresserat ögonkast från henne. Men han brydde sig inte om det. Han ville gärna vara ensam. Han tyckte om det och det var också därför han aldrig hade trivts som kontorist. Det var alldeles för många människor som hade med honom att göra. Och på tok för många kvinnor. Han tyckte inte om kvinnor. De var på något sätt alldeles för påträngande och ibland lite väl ohämmade, tyckte han. Men här skulle ingen störa honom. Här skulle han få gå i sina egna tankar hur mycket han ville.

-Tack,svarade han. Jag kommer säkert att trivas.
-Du ansvarar för att de avlidnas kroppar inte förstörs och att de skickas iväg till begravningsentreprenörerna när de ska. Du ska också se till att patologerna kommer till när de ska. Att kropparna är iordningställda för deras skull. Och se för guds skull till att det inte blir fel kroppar som skickas iväg. Det hände med den förra som jobbade här.
-Nej då, jag ska sköta det så noga så noga, sa han. Han strök med handen över håret. OCh framför allt över det överlagda håret. Nervös över att det skulle ha trillat åt sidan. Det hade hänt, det hade det. Och det var en mycket obehaglig upplevelse.

-Jo, det tror jag säkert att du kommer att göra, sa kvinnan. Men jag måste säga det, så att det aldrig uppstår något missförstånd. Är det klart? Hon var ganska barsk den här kvinnan, tänkte han.
-Jo det är uppfattat, svarade han och hörde ett vinande ljud. Till sin förfäran upptäckte han att ljudet kom från hans näsa. Så brukade det bli när han blev nervös. Det var som om näsans slemhinnor blev torra och därför ven det när han andades. Han försökte andas genom munnen. Då blev den torr istället.
-Kan jag ta ett glas vatten, sa han förläget. Kvinnan pekade mot köksskåpen som hängde längs med en av väggarna i rummet.
-Det är bara att ta. Har du någon mat med dig?
-Ja, det har jag.
-Då kan du lägga den i kylen. Inte den högra, det är patologernas, men i den vänstra den kan du använda.
-Tack. Han hämtade sitt glas vatten. Och drack i djupa klunkar. Genast ´kändes det bättre och han var nu beredd att börja sitt arbete.
-Ja då går jag då, sa kvinnan. Jag finns på tredje våningen, A-huset, första dörren till vänster vid hissen. Där sitter vi på administrationen, om det skulle vara något. Om du blir sjuk måste du ringa till mig. Så att vi vet.
-Jo, självklart, svarade han. Och ville bara att hon skulle gå. Han hade ju redan förra veckan fått veta exakt vad han skulle göra och hur han skulle sköta allting. Så han såg det inte som något problem. Alls. Han skulle nog fixa det här.

Kvinnan stannade i dörren och vände sig om. Hon vinkade lätt men sa ingenting. Han nickade tillbaka. Nöjd över att hon äntligen gick.

Han gick ut i själva bårhuset. Öppnade de små luckorna in till de kylutrymmen där kropparna låg. Han drog ut en och annan och tittade efter.
Där var en med ena halvan av ansiktet mosat. Den andra var ihopsydd. Förmodligen för att de anhöriga skulle kunna få se sin avlidna släkting utan att bli alldeles förskräckta över hur han såg ut.
Där var en som saknade arm. Och där var en som hade kluven skalle. Han begrundade dem noggrant, var och en.
Där var en som nog hade varit död länge innan man fann honom. Han var alldeles missfärgad i ansiktet.

På en bår utanför kylarna låg någonting bylsigt under ett grönt skynke. Han var nyfiken och kunde inte låta bli att gå fram till båren.
Han petade lite lätt på mitten av byltet. Det gungade liksom till. Han petade en gång till och det gungade åter till.
Förutom fläktarna som ljöd med sitt brummande läte i det stora kyliga rummet, var det helt tyst. Bara hans andning hördes. Det pep inte längre i näsan. Han kände sig trygg därinne. I tystnaden.
Han bestämde sig för att han bara skulle titta lite grand under skynket. Bara för att få se en skymt av det som låg därunder. Varför gungade det till så fort han petade på det.

Han lyfte skynkte, lite i taget. Och till sist, kunde han inte bärga sig. Han drog av hela skynket och det han då såg fick honom att hoppa flera meter bakåt.
Under skynkte låg en förruttnad manskropp. Hela kroppen var täckt med hår och maskar kravlade runt i köttet.

Han skyndade med bultande hjärta fram till båren och svepte skynket över liket. Sedan backade han därifrån. Han vågade inte vända ryggen till.
När han väl kommit en bit bort, skakade han av sig olusten. Vände sig mot kylarna igen och gick igenom lucka för lucka. Till slut kändes det som om han hade grepp om vilka det var som låg i varje fack.
Varje människa har sin historia, tänkte han. Och kände sig åter trygg.

Han tittade på schemat för dagen och såg att obducenten skulle komma och ta sig en titt på liket som låg utanför kylarna, det förruttnade. Man var om inte annat tvungen att identifiera kroppen, som var oigenkännlig. Någon hade hittat den bakom en soptipp. Förmodligen en uteliggare som ingen brytt sig om att leta efter.
-Stackars människa, sa han högt och gick åter fram till båren. Det var dags för honom att preparera kroppen inför besöket av obducenten. Det bekom honom inte längre att liket var ruttet och maskarna krälade över kroppen. Där inne bodde inte längre någon själ. Det var så han resonerade. Skräcken hade släppt taget om honom,

--------
Han trivdes mycket bra med sitt nya arbete. År ut och år in, dag efter dag gick han dit. Ingen kände de döda bättre än han. Och han tyckte om det.