Skrivpuffsuppgift nr 72 - Vad som dolde sig i August Lindbergs låda

Döm om min förvåning, när jag tittade ut och såg att det snöade. Vafalls, tänkte jag! Vem är det som har beställt snö den 1 april?
Jag suckade tungt, det vet jag för jag hörde det själv. Satte på mig mina gamla filttofflor och halkade mig fram till brevlådan. Jag hade fullt sjå att hålla balansen och såg följaktligen inte kartongen som stod utanför dörren.

Ingenting annat än räkningar låg i brevlådan. Tänk om det någongång kunde vara ett brev som istället gav mig pengar. Återigen kunde jag höra min egen allt för tunga suck. Det kändes som om hela världens allvar vilade på mina axlar. Och det slog mig, att så var det kanske.

Nä, ryck upp dig nu, din gamla gubbstrutt, tänkte jag när jag försiktigt halkade tillbaka till ytterdörren. Jag var endast iklädd filttofflorna och min gamla och välanvända rökrock. Vi, både kläderna och jag var nu helt täckta av snö. Det killade i nacken när snön sakteliga smälte ned från mitt huvud - av kroppsvärmen - och i små strilar rann ned innanför kragen på rökrocken. Brrrr..jag frös till.

Framme vid dörren, välbehållen halkan till trots, såg jag paketet. Det låg som om det var det mest naturliga i världen, på den lilla pallen till vänster om dörren.
"Till August Lindberg" stod det med spretig handstil på ovansidan. Okänd avsändare? Ja, uppenbarligen. För där stod i vart fall ingenting.
Paketet var inte särskilt stort. Brunt papper, som om det inte var någonting viktigt.

Jag vände och vred på det, för säkerhets skull. En bomb, tänkte jag, kan det ju vara. Men det var nog en överilad tanke, vem skulle vilja skicka en bomb till mig? En pergamentstorr och inrökt gammal kamrer. I slutet av livet.

Jag lyfte med mig paketet in i hallen. Ställde ned det på ytterligare en pall, som står innanför dörren. Den står där om jag skulle behöva slå mig ner en stund efter att jag tagit av mig skorna. Är det tänkt. Fast jag använder den aldrig. Bara nu. Till att ställa paketet på.

Jag tvekade. Skulle jag öppna paketet eller inte? Till slut bestämde jag mig för att om det nu var en bomb så var det det och då var jag inte ämnad att leva längre än till idag. "Sjuttiosju år gammal kamrer avled i samband med att bomb sprängdes i hans hem", tänkte jag mig att rubriken skulle bli i Ortens lokalblaska.
Alltså öppnade jag paketet.

Inuti omslagspappret var en låda. Försiktigt öppnade jag lådans lock, för det är ju kanske inte varje dag man ska bli sprängd, tänkte jag. Och det är kanske inte förstahandsvalet när det gäller dödsorsak heller, funderade jag ut därefter.

I lådan låg ett brev. Det var det enda. I brevet stod följande:

"När du, August, öppnar lådan och läser brevet, kommer du att förstå att du är utvald. Du undrar säkert vad du är utvald till, gör du inte?" Jag nickade mitt svar och fortsatte därefter att läsa. "Du ensamt i hela världen ska få evig ungdom. Nu undrar du säkert hur det ska gå till?" Jag stirrade förbluffad på texten. Vad då? Evig ungdom? Jag? Och hur skulle det gå till?
Brevet fortsatte " Det går till som följer: Stick in ditt ansikte i lådan och säg att du önskar dig evig ungdom. Du måste säga exakt så: 'Jag önskar mig evig ungdom' annars blir det ingenting. När du sedan sagt detta och lyfter upp ditt huvud ur lådan igen, ska du titta dig i spegeln, som hänger rakt ovanför pallen där paketet nu står..."
Jag funderade länge och väl, säkert satt jag och stirrade än på lådan och än på brevet i en timme innan jag tänkte - What the heck, det är klart att det här är humbug. Men jag kände att nyfikenheten tog överhanden. Om det är humbug, vilket det naturligtvis är, tänkte jag, så kommer ingenting att hända. Alltså, ingen skada skedd. Men det som också slog mig var hur i hela friden paketets avsändare kunde veta att jag skulle ställa paketet på pallen under spegeln. Och hur avsändaren över huvud taget kunde veta att jag har en pall och en spegel.
Jag rös till en aning. Men vidhöll att ingen skada skulle vara skedd, eftersom det ändå var ett falsarium, eller ett practical joke från någon av mina gamla vänner från studenttiden. Jag hade ju trots allt kontakt med en och annan av dem ännu denna dag.
"Efter att du har gjort som det står här i brevet, kommer du att vara evigt ung. På ditt konto kommer det dessutom i samma stund som du har blivit ung på nytt, att finnas tio miljoner dollar som du med dina kunskaper i ekonomi borde kunna förvalta väl så att du aldrig någonsin i ditt liv behöver arbeta. Vänliga hälsningar en Vän".
Det var allt.
Sagt och gjort, jag stoppade ned mitt huvud i kartongen och sa
- Jag önskar mig evig ungdom.
Jag kände absolut ingenting. Allt var precis som vanligt och jag kände lukten från pappkartongen sila in i mina näsborrar och min rökrock luktade precis lika mycket rök som alltid.

För säkerhets skull sa jag samma sak en gång till.

Nä, jag kände ingenting. Allt var som vanligt.
Jag lyfte ut mitt huvud från lådan, reste mig försiktigt upp. Konstigt, men jag kände mig oerhört mycket vigare än nyss. Det var som om alla leder, alla muskler blivit mer vitala och spänstiga.
Jag blundade, när jag hade ställt mig framför spegeln. Jag vågade helt enkelt inte titta efter. Tänk om det var sant! Jag böjde lite på knäna, det gamla knirkandet hördes inte. Jag gjorde en sidoböj, fortfarande med slutna ögon. Jag kunde böja mig långt mycket längre än jag hade kunnat på åtminstone tjugo år.
Jag rös och på ryggen reste sig håren, det svär jag. Jag kände det så tydligt.

Nu måste jag titta, tänkte jag. Och öppnade ögonen.

Jag höll på att trilla baklänges. För där stod August mer än femtio år yngre. Jag svär. Femtio år var som bortblåsta. Jag hade återfått mitt tjocka nästan svarta hår som täckte huvudet. Mina numera grumligt blågrå ögon hade återfått sin skarpa ishavsblå färg. Huden var utan en enda rynka. Till och med min enda skrattgrop, på vänster kind, var tillbaka. Munnen hade återfått sin välvda form och näsan hade kortats en bra bit och var inte fullt så krokig, som den varit nyss. Min kropp var inte skrumpen längre, den var i sin forna dagars form. Brösthåret var mörkt och inte ett grått hår syntes. Först stod jag där, alldeles perplex. Förundrad. Rädd och skrämd. Sen tog jag ett jätteskutt och började dansa min tids discodans framför spegeln. Min tid, säger jag, jag menar min förra tids discodans. Jag blev alldeles yr av glädje. Ja det blev jag, men sent ska syndaren vakna. Tänker jag nu.

Det har nu gått ytterligare femtio år. Vid det här laget borde jag ha varit död och begraven. Men jag ser fortfarande ut som om jag är tjugosju. Jag är ganska trött på det. Men vad hjälper det, det finns ingen återvändo. Det låter som en dålig roman, eller som en bra - som Dorian Greys porträtt av Oscar Wilde, om ni minns. Den har jag läst hur många gånger som helst, för att se om jag kan finna en lösning där. Men, nej. Hans porträtt åldrades ju, men jag har inget porträtt som åldras. Ingenting har förändrats. Jag har ingen bot.

Jag har kommit fram till att sanningen är att jag kommer att överleva alla. Jag kommer att vara för evigt ung, förälska mig i nya kvinnor, men de åldras och inte jag. Jag tvingas skilja mig när de uppnått en ålder av fyrtiofem. För sen blir de för gamla för mig. Det har blivit mitt ok. Att jag inte kan fästa mig vid någon, eftersom alla åldras. Och inte jag!

Alltså blir alla bekantskaper ytliga och flyktiga. Och inuti mitt huvud åldras jag ju alltjämt. Så jag kan inte umgås med människor i min egen ålder heller (min utseendemässiga ålder menar jag), för de har ingenting att tillföra mig.
Jag är rik som ett troll, för som sagt, jag är ju kamrer till yrket. Och vet precis hur jag ska förvalta pengarna. Men det hjälper ju verkligen inte, för alla dör ifrån mig. Och jag känner mig inte ett dugg lyckligare. Inte ett dugg. Snarare blir jag allt olyckligare ju längre tiden lider.

Fortfarande har jag inte fått veta vem som skickade föryngringen till mig. Och jag ångrar att jag inte var lite mer kritisk till tanken. Nu får jag leva med det här i evig tid. Det känns om sanningen ska fram - och det ska den ju - hemskt!

Så i dag har jag bestämt mig. Jag har plockat fram mina sömnpiller. Dem har jag samlat på mig under många år. Jag har så att det räcker. Vi får se vad som händer. Men jag hoppas att det blir som jag vill. Ett slut på detta elände!