Skrivpuffsuppgift 66 - Torgny Lindgrens I brokiga blads vatten

"Målandet tycktes mig helt enkelt oundvikligt, det måste äga rum", hade hon alltid tänkt och fortfarande så, där hon satt med penseln i ena handen och paletten i andra.
Platsen var båtbryggan. Där var solen i nedstigande. Vattnet var blankt och orkade liksom inte längre röra sig. Under dagen hade sjön varit i uppror och åskan hade gått. Sommaråska, som hon älskade så. Då brukade hon sitta i fönstret och titta ut på det våldsamma regnet och blixtarna som sjöng runt sjön.

Nu var här stilla. Hon hörde minsta ljud. Det lätta plasket från en och annan fiskstjärt som slog över ytan. Ett kväkande från någon enslig groda. OCh så en och annan mygga som surrade runt hennes huvud, satte sig i håret och stack till. Hon viftade lätt med handen för att bli av med dem. I övrigt bekymrade henne inte myggorna särskilt.
Det kliade en stund. Det var allt.

Solen i nedan gav ett orangerosa sken mellan träden. De moln som fortfarande hängde sig kvar efter det häftiga regnvädret, var vackert lilafärgade.
Den lilla ekan var uppdragen ur sjön och låg stillsamt uppochned på stranden. En mås satt på dess flata botten. Oljefärgen hade flagnat och båten såg ut att behöva en omgång i år igen.

Hon tittade på duken som uppspänd stod på staffliet.
Jag måste måla, annars kan jag inte leva, tänkte hon. Det är nödvändigt. Livsnödvändigt.
Tavlan hon målade, var som en palett av dova färger. Ingenting av det som återspeglades i hennes öga, syntes på duken. Inte om man med någon slags objektivitet skulle studera verket. Det som var så vackert i naturen runt henne, var på duken mörkt, slutet och laddat med andra sorters känslor än de som någon annan skulle ha känt vid denna vackra plats.
Hon själv, kände bara den dova smärtan av att vara lämnad, ensam. Brisen från sjön var lika ljum som brisen inuti henne var isande.
Hon strök med långsamma drag med penseln över duken. Där var hon själv, i mörkt brun klänning, där var han med sin svarta hatt. Där var sjön i uppror och där var trädens vajande kronor. I hennes självs öga, fanns allting där. Svärtan, smärtan efter många månaders grälande och många månaders tystnad. I hans sällskap.

Till sist hade han lämnat henne. Ensam. När tystnade blev honom outhärdlig. Själv levde hon hellre med tystnaden än med skrikandet och grälandet. Han lämnade henne utan ett ord. Han hade packat sina väskor, lämnat deras gemensamma hem här vid sjön. Ensam satt hon nu på båtbryggan. Och tänkte att utan målandet skulle hon inte överleva. Sorgen var lika oändlig och svart som sjön var vacker i den döende dagen.