Skrivpuffsuppgift nr 84 - Rubens önskningar

Klockan var kvart över sju, på morgonen. Ruben vaknade svettig. Drömmarna om bilar, återkom varje gång han hade varit hos KBT-kliniken. Terapeuten, som var en kvinna med ett säreget utseende - vacker men ändå inte - hade sagt till honom att hans drömmar kanske skulle bli obehagliga ett tag framöver.

Men nu hade inte drömmen handlat om bilar utan om kvinnor. I bilar. Det ultimata skräckscenariot.

Ruben gick fram till spegeln för att se hur han såg ut. Hårer låg ihoptovat av svett. Han öppnade vattenkranen och stoppade ned huvudet i handfatet.
Det kalla vattnet fick honom att vakna till liv. Och drömmen försvann ur hans medvetande.

Han tog handduken från hängaren och torkade håret så gott det gick och tittade sig åter i spegeln. Nu såg han ut som vanligt. Den bruna färgen på irisarna hade klarnat. Håret hade återtagit sin form.
Han hade lagt på sig lite vikt de senaste veckorna och han tyckte om det han såg.

Under de veckor han gått i terapin hade en av läxorna varit att inte träffa föräldrarna.
-Du är inte mogen för det än, sa terapeuten och log ett snett leende. Han höll med henne. De skulle kunna sänka hans växande självförtroende. Det var ännu alldeles för rangligt. Han talade med sin mamma på telefon en gång i veckan. Det räckte.
Men i takt med att han blev mindre mager växte också självkänslan. Det var fantastiskt att fysiskt kunna se inre processen i den yttre.

Han hade varit ute på kortare promenader under de mest trafikerade timmarna. Han hade tagit kontakt med en av sina kolleger och träffat honom på en fika i stan. Det blev två flugor i en smäll. Två läxor avklarade på samma dag. Terapeuten hade berömt honom. Och gjort en segergest! Men han hade känt sig - glad och nöjd.

Han gjorde sin morgontoalett. Klädde sig i de nya jeansen, en ren t-shirt och den grå luvtröjan. Håret hade nu torkat helt och han strök i lite av vaxet, som han först hade värmt i händerna. Han såg ung och fräsch ut. Det var ett ansikte som han numera börjat uppskatta. De stora ögonen, näsans raka men något breda form, den hårda käken och höga kinderna inramat i mörkbrunt lockigt hår.
Han log nöjt åt spegelbilden.

Därefter satte han sig vid datorn för att skriva dagbok. Känslan av drömmen var nu helt bortblåst.
Datorskärmen var dammig, han reste sig igen och hämtade en disktrasa för att torka av den. Han putsade långsamt och metodiskt skärmen till dess att den var helt dammfri.
Han såg sin egen spegelbild i skärmen, så blank var den nu.
Det lockiga håret, de stora ögonen och munnen med de något sneda tänderna. Allt syntes tydligt i den svarta skärmbilden. Han stannade upp precis i den stund han tänkte sätta igång datorn. Det var någonting med spegelbilden av honom själv. Den kom liksom närmare. Som om den ville honom något.

-Du får önska dig tre saker och jag ska uppfylla dem åt dig, sa plötsligt ansiktet. Hans eget.
Han stirrade förbluffat och oförstående på sin spegelbild.
- Du får önska dig tre saker och jag ska uppfylla dem åt dig, upprepade ansiktet.
- Ehh, va? Sa han dumt.
- Du får önska dig...
- Jaja, jag hörde, sa Ruben. Vem är du?
- Jag är du, svarade ansiktet.
- Men hur kan jag lova mig tre saker som jag själv ska uppfylla åt mig. Ologiskt! Ruben hade återvunnit fattningen. Trots att det här var totalt galet. Eller var det han som hade blivit galen. Han satte händerna för ansiktet och ruskade på sig. Men när han tittade på skärmen igen, satt ansiktet där med ett flin.
- Du tror att du har blivit galen, sa det. Eller hur?
- Hmm, svarade Ruben.
- Nå, ska du önska dig något eller?
- Ja, ehh, jo. Det ska jag väl. Låt mig fundera.
Ruben tänkte inom sig att det hela måste vara en dröm, men bäst var att inte låtsas om någonting.
- Nå?
- Jag önskar att jag inte längre är rädd för bilar. Jag önskar att jag får träffa en kvinna. Jag önskar att jag kunde tala med mina föräldrar så att de får respekt för mig.
- Lätt fixat, sa ansiktet. Du är nu inte rädd för bilar. Du ska idag träffa på en kvinna, som blir kvinnan i ditt liv och när du ringer din mamma idag, kommer hon att ha respekt för dig! Lätt som en plätt. Flinet hade inte strukits ur spegelbildens ansikte. Men det var vänligare nu.
- Jaha, och det vill du att jag ska tro på? Nu var det Rubens tur att flina ironiskt.
- Tro vad du vill, det kommer att bli som jag har sagt.

Plötsligt var ansiktet borta och skärmen var plötsligt ljus. Datorn började arbeta, trots att Ruben inte rört en knapp på den. Han drog förvirrat med fingrarna genom håret.

Ruben satt länge vid datorn utan att göra någonting. Han bara stirrade framför sig. Så gick han till sitt sovrum, ställde sig framför spegeln. Kunde man möjligen se någon förändring?
Han studerade nogsamt på håll, varenda detalj han kunde se. En lång, och mörklockig kille i 30-årsåldern. Bruna stora ögon, bred men rak näsa, kraftig käklinje, höga kindknotor. Ingenting på den fronten var förändrat. Men var där inte någonting nytt över honom, i alla fall! Ett annat sken. Tänkte han och drog åter med handen genom håret. HAn strök sig sedan över hakan. Lite lätt knastrig yta. Skägget hade vuxit ut en aning.
Han gick så ända fram till spegeln. Jo, det var någonting annat. En fysisk känsla var närvarande. En styrka, kanske mod.

Han svängde runt, tog snabbt jackan som hängde över stolsryggen i sovrummet. Skyndade sig och med långa steg klev han ut genom porten och började gå längs med trottoaren. Han kände ingenting. Jo, han kände någonting. Men han kände inte någon rädsla. Trots alla bilar som for förbi honom i hög hastighet, märkte han knappt av dem. Hans fokus låg på caféet längre den på gatan. I samma stund som han steg över tröskeln till caféet kom en kvinna släntrande ut från det. Hon tittade på honom, en hastig blick först. Sen tittade hon åter på honom och brast ut i ett leende. Ett leende som fick honom att gunga till.
-Men, sa hon, är det du Ruben?
-Jo, sa han tveksamt och tittade generat ned i golvet. Sedan tvingade han sig att titta på henne, bestämde sig bara.
- Men det är ju jag, Maja. Vi gick i samma klass i nian.
Han tittade noggrannare på henne. Vackra Maja, tänkte han och kom plötsligt ihåg henne. Hon hade kommit i nionde klass, varit vacker redan då. Klassens sötaste och tuffaste tjej. Hon hade pratat med honom en gång. En enda gång. Han hade inte svarat utan hukat sig först och sedan gått därifrån. Rädd. Harig. Inte karl nog.
-Hej, sa han och tittade åter henne rakt i ögonen.
- Vad kul, det var ju jättelänge sedan vi sågs. Ska du fika här eller?
-Jo, hans hand for i en nervös gest upp över munnen. Han tog genast ned det. Tänkte på löftena han hade fått.
- Ja men då kan jag ju lika gärna fika här jag också. Hungrig som en varg. Hade tänkt att jag skulle sticka hem och käka, men som sagt. Jag kan lika gärna fika här. om du vill ha sällskap, alltså?
Han nickade och log sen och nickade kraftigt och jakande. Bejakande.

De satt på caféet i flera timmar. Hans tunghäfta hade lossat. Han berättade om allt. Allt han upplevt. Om sin fobi för bilar, rädslan för kvinnor och den sociala skräcken han hade haft. Med emfas på hade haft. Han berättade om att han var lärare. Att han levde ensam.
Hon var läkare, hade jobbat jour under natten och var nu ledig ett par dagar. Levde ensam sedan två år. Hon var en liten kvinna. Han ville röra hennes hår, det korta som växte som i en cirkel på det fint rundade huvudet. Han ville känna med fingrarna över de fina läpparna. Han upptäckte att handen flera gånger var på väg upp mot henne. Men hejdade sig.
Vad är det med dig, tänkte han. Har du tappat förståndet? Återigen kom han ihåg löftena. Och log inombords.
När hon pratade gjorde hennes händer stora rörelser. Hennes ansikte bytte uttryck för varje ord. Hon himlade med ögonen, trutade med munnen, drog ihop ögonbrynen, log, skrattade högt och bredde ut sig på alla sätt och vis. Han tyckte att hon var härlig. Befriande.

-Nej, nu måste jag gå hem och sova, sa hon plötsligt. Men det var jättekul att träffa dig. Vi kanske kunde ses igen? Hon tittade frankt och oförblommerat på honom. Som om att träffas igen var det naturligtaste i hela världen. Hans hjärta bultade hårt innanför tröjan.
-Ja gärna, dristade han sig till att säga. Han drog efter andan. Vad var det med honom?
-Vad kul, sa hon och liksom studsade upp från stolen. Hon rotade i sin kappficka och räckte så fram ett visitkort till honom. Har du något visitkort eller ett telefonnumer som jag kan få, sa hon och i samma stund hade hon en mobiltelefon i handen. Jag lägger in det direkt.
Han rabblade sitt telefonnummer.
Hon böjde sig ned och kysste honom på kinden.
-Vi hörs då, snart! Lova!
-Jag lovar, sa han och hjärtat hotade nu att spränga honom. Han var så lycklig att han inte trodde det var möjligt. Var hon kvinna i hans liv? Den som hans spegelbild talat om.
-Hej, sa hon och kilade kvickt iväg. Allting yr kring henne, tänkte han.

När han lugnat ned sig, tog han på sig jackan och reste sig. Han hade bara ätit halva smörgåsen medan Maja varit där. Nu tog han den i handen och i två bett hade han fått i sig den.
Långsamt promenerade han tillbaka. I samma stund som Ruben kom in i sin lägenhet ringde telefonen.
Hjärtat virvlade till. Och fick händerna att darra när han lyfte luren.
-Ruben, svarade han.
-Hej det är mamma, sa rösten som förvisso var hans mammas. Hur har du det?
Han hörde direkt den gamla undertonen av medlidande.
-Fantastiskt mamma, fantastiskt utomordentligt bra om sanningen ska fram, svarade han utan darr på rösten.
-Va?
-Utomordentligt bra, jag mår jättebra mamma.
-Jaha, men...hon tystnade.
-Vad? Ruben kände ett uns av irritation.
-Men hur går det, frågade hon envist.
-Jättebra, jag har bestämt mig för att börja arbeta igen.
-Men kära vän, klarar DU det? Du:et var emfaserat. Hans irritation växte.
-Självklart, om jag har bestämt mig för att börja jobba så klarar jag naturligtvis det.
-Men, det är ju jättebra, sa hon snopet. Har det hänt något?
-Ja, det har hänt något. Jag är inte rädd för bilar. Och jag ska börja jobba.
-Men Ruben, är det säkert att du inte är rädd för bilar längre?
-Ja det är absolut säkert. Jag kommer att börja nästa vecka. Jag är inte rädd för någonting längre. Ruben strök över hakan och kände skäggväxten. Det var betryggande på något vis. Karl, tänkte han, jag är en riktig karl.
-Det är ju fantastiskt, sa hans mamma och någonstans i hennes röst spårade han någonting som kunde likna beundran. Respekt kanske. Kommer du hem och hälsar på då?
-Ja, det gör jag. Kanske till helgen, sa han styrkt och stärkt.
-Vi har ju inte sett till dig på länge, suckade hans mamma. Ruben letade efter spår av anklagelse, men fann ingenting.
-Nej, jag vet. Det har sin förklaring. Jag ska berätta en annan gång. Men jag kommer på söndag, om du serverar mig en riktigt god middag, sa han leende.
-Ja självklart, sa mamman och lät glad på ett äkta vis. Pappa kommer att bli överlycklig över att få se dig. Då är du välkommen på söndag.
-Tack, vi ses.

Ruben satte sig framför datorn igen. Den var svart. Hans egen spegelbild var otydlig. Men när han förde sitt ansikte närmare skärmen kunde han ana ett leende i spegelbildens ansikte. Ett belåtet leende.