tisdag 31 mars 2009

Skrivpuffsuppgift 90- Mitt första möte med Israel

Hettan var som en vägg eller som om någon slängt en dörr i ansiktet på mig. Jag steg ned på flygplatsens asfalt, den första kontakten med Israels mark och i samma stund som foten nuddade marken översköljdes jag av kärlek.

Min längtan till Israel hade funnits sedan jag var tolv år gammal och första gången besökte en synagoga i Stockholm. Den hade en märkvärdigt vacker mosaikblomma högt upp mot taket till. Den fascinerade mig och jag satt länge kvar där inne. Därefter läste jag allt jag kom åt om judendom, om andra världskriget, om progromerna i Ryssland. Och blev fullständigt uppslukad av historien.

Den här dagen, då jag anlände till Israel uppfylldes min dröm. Jag var tjugoett år gammal, och hade livet framför mig men just i detta ögonblick endast Israel för ögonen.

Jag tog en sherut till mitt hostel. Det låg inbäddat mellan vackra vitmenade hus och hade en bakgård med en fantastisk trädgård. Där växte apelsiner och citroner, avokadoträden stod tätt och olivträden med sina silvergrå stammar drog mig till sig. Avokadoträden har grovt räfflade stammar som påminner om frukterna själva och bladen är kraftfullt gröna. Olivträden har silkeslena stammar som knotigt strävar uppåt. Bladen är små och har annorlunda färg än jag var van vid i den svenska floran.

Jag skulle bo där fem dagar och var ivrig att komma ut i Tel Aviv för att möta människorna, de som jag älskat på avstånd. De som fascinerat mig. Sionisterna, överlevarna från andra världskriget och alla de unga som kallades Sabras, efter kaktusväxten med taggig yta och mjukt och fruktigt inre.

Gatorna var breda och fullkomligt vansinnigt trafikerade. Värmen var för många skandinaver olidlig, det var minst 40 grader. Men min förälskelse och nyfikenhet gjorde mig immun mot hettan. Jag njöt.
Jag vandrade i timmar. Tröttnade aldrig på att höra språket, lyssnade till människornas sorl. Satt på caféer och tittade på de jäktande israelerna. Drack kaffe och vatten om vartannat.
För första gången i mitt liv åt jag Falafel. Det smakade gudomligt.

Efter hand var jag dammig, svettig och smutsig. Jag återvände till mitt lilla fina hostel. Duschade iskallt och kände mig åter fräsch. Satte mig en stund i skuggan på bakgården. Kände dofterna från en främmande och ändå bekant värld.
Sakta sänkte sig solen i väster. Och ljuden från syrsorna tog överhanden. Trafiken lugnade sig en aning och sorlet från människorna som kom och gick kändes tryggt och behagligt. Språken var många och det gjorde allting oändligt spännande.

Klockan var nu sen och hungern blev påtaglig. Jag gick ensam ut på stan. Det var behagligt varmt, klänningen jag bar var tunn och den lätta brisen kändes svalkande genom tyget.

Mitt i gyttret av restauranger ville jag inte sitta utan jag gick ut mot havet som låg i stilla slummer. Ingen kan ana hur vackert det var.
Någonstans vid havet hittade jag en restaurang. Där satte jag mig. En ung kypare kom fram och tog min beställning. Jag åt långsamt. Drack långsamt. Tittade ut över havet. Emellanåt kom kyparen fram och frågade om jag ville ha någonting mer.
Efter att ha varit framme ett antal gånger hos mig, stannade han upp och började fråga mig om vem jag var, var jag kom ifrån. Jag berättade beredvilligt. Glad över uppvaktningen. Han var ofantligt vacker. Det mörkt röda håret, ögon som stjärnor. Munnen i en glad uppåtgående båge.
Han berättade att han precis var färdig flygingenjör. Men försörjde sig just nu som kypare, fram till sommaren var över.
Han hette Boaz. Boaz betyder Lejon. Det var han, ett lejon.
Jag satt kvar till dess att restaurangen stängde. Sedan promenerade Boaz och jag genom Tel Aviv. Han berättade om sin familjs historia. Om dem som dött i förintelsen under andra världskriget, om sin pappa, som var sionist och kom till Israel från Cypern, dit han lyckats ta sig. Han berättade om sin stolthet och om att vara Sabra.

Han berättade för mig om allt de hade utstått, om alla sår i deras själar. Lejon var ett bra namn på honom. Han var stor och stark, glad och rik på ömsinthet. Han respekterade mig i allt.
Fem dagar var jag med honom. Han tog mig överallt. Visade, berättade och gladde mig.

När jag sedan skulle åka vidare till min kibbutz grät han. Och sa att han älskade mig. Jag, jag skrattade och sa att man väl inte kan älska någon efter fem dagar. Han sa att han älskade mig första dagen. Att han kunde älska mig efter fem dagar också.
Vi sa att vi skulle mötas igen, snart, så fort jag fick åka ifrån kibbutzen.

Jag åkte till kibbutzen i norra Israel. Snart därefter började kriget mot PLO-styrkorna i Libanon. Vi satt i skyddsrum i åtta dagar i streck. Det ven i luften. Vi fick lära oss hur inkommande granater lät och hur de som gick ifrån Israel lät. Frö att kunna skydda oss. Kibbutzen låg inom räckhåll för granatelden från libanesiska gränsen.
Jag trodde inte i min vildaste fantasi att jag aldrig mer skulle få se Boaz.
Men när jag flera månader senare, vid ett eldupphör, kom till restaurangen berättade ägaren att Boaz var död, att han var en av de första som stupat i kriget mot PLO. Han hade blivit inkallad så fort striderna startade.

Jag glömmer honom aldrig. Ett lejon med ett lejonhjärta. En människa som kan älska en annan människa efter fem dagar, måste vara god som guld. Måste ha ögon som ser det inte andra ser.

Ibland kan jag sörja över livet som flytt. Jag kan sörja över att människor som betytt något och satt spår i ens hjärta försvinner. Men samtidigt kan jag också glädjas åt mötena med dessa människor, för spåren sitter där. I minnet.

7 kommentarer:

  1. Jag vet inte alls om den här texten är självupplevd, eller hittepå, eller lite av varje, men jag är så förtjust. Kanske för att jag också har varit och är så fascinerad av judisk kultur. Min syster har levt på kibbutz och jag ska också göra det, men inte ännu.
    I alla fall. Texten. Du kallade min 90:a för vacker, det tycker jag att den här är. Den här är vacker och stark, mot en fond av den där hopplösa tilltrasslade politiska situationen.
    Och namnet. Boaz. Min enda klagan är att du gärna kunde ha fått dröja lite mer vid Boaz, jag tycker att han blir lite suddig - men det kanske har med den korta tiden att göra?
    En av dina bästa texter.

    SvaraRadera
  2. Och växterna, träden! Glömde säja att det också var så bra, olivträden och avokadoträden, som hos Tolkien!

    SvaraRadera
  3. Gåshud!
    Vilken vacker beskrivning av landet, jag följde med, jag var med. Jag rös redan innan det smärtsamma slutet. Jag är allt en liten romantiker och bara älskade denna sorgliga men vackra berättelse. Vilken erfarenhet och vilket minne att bära med sig. Känndes absolut som självupplevt, är det inte det så hat du vilselett mig alldeles ;-)

    SvaraRadera
  4. Go kväll Cissi! Det här tog tag i mig också. För många år sedan gjorde jag en liknande resa. Jag var under en längre tid på en kibbutz 7 mil söder om Jerusalem. Jag har också starka möten med mig därifrån. Jag har tänkt skriva om dem också men inte funnit tillfället ännu.Jag känner igen mig i din text. Allt finns där skönheten och smärtan! Kram Margareta

    SvaraRadera
  5. Jo du, den Margit jag mötte var kort, böjd och blyg. Men det kan också vara så att hon "inte ville synas" liksom smita förbi. Hur har du träffat henne? När du var bokförlagsredaktör, var det kanske, eller?
    Hon bor ju i grannbyn så jag har sett henne många gånger men faktiskt inte fattat att hon är hon. Här bor alldeles för många kändisar på Österlen som är helt "civila". Utan tv-smink och i vanliga träningsoveraller så känner man knapt igen dem. Inte första gången jag gjorde bort mig så, faktiskt ;-)

    SvaraRadera
  6. Glömde helt bort (ego-jag) att jag gärna hade velat höra mer om Israel och Boaz. Det var så fängslande och du målade upp så otroligt bra.

    SvaraRadera
  7. Trots en avskräckande längd(skajag säga va? *ler*
    )läste jag allt full av värme.
    Så fint, så sorgligt. så mitt i livet det kan bli!

    SvaraRadera