Skrivpuffsuppgift 69 - Den som gapar över mycket

Han var besatt. Besatt av att äga. Vad som helst, när som helst och hur som helst. Besatt. Fullständigt galen, tyckte många, egentligen de flesta. Eftersom denna besatthet, gjorde honom till slav under sig och inte minst honom ovänligt och ogint inställd till andra.

Allt det som någon annan ägde, ville också han äga. Avundsjukan härskade över honom som en girig furste.

Han stal, köpte, schackrade för att få det han ville ha. Allt från minsta beståndsdel i en dator till den absolut tjusigaste sportbil.
Han använde inte sina ägodelar, eftersom det betydde risk för att de skulle förstöras. Istället samlade han dem på hög, för själva ägandets skull. Hans enorma villa, på Strandvägen i den tjusigaste förorten till Storstaden, var överbelamrad med prylar. Hans tomt var fylld av trädgårdstomtar av finaste porslin - inget gips här inte - för så var det också, att han kunde inte förmå sig till att äga billigt krafs, det måste vara det allra mest exklusiva.

Som tur var - eller var det kanske otur - hade han gott om pengar. Dem hade han inte arbetat ihop själv, nej, de var ett arv. Från en snål faster. Hon var så snål att hon aldrig hade ägt en enda sak. Hon var så snål att hon knappt hade tillåtit sig att äta någonting, än mindre bjuda någon annan. När hon dog bodde hon i ett litet skjul på gården hon sålt för att få ännu mer pengar.

Han hade aldrig rört en fena för att tjäna några egna pengar. Istället hade han levt på andra. För arvet, det gick till inköp av diverse.

Han rös av förtjusning när hans samling utökades med ytterligare någonting. En stereo till, han hade redan ett otal, en sportbil till, den tredje eller en motorcykel till, det senaste tillskottet var en Ducati - en svart och skimrande. Han hade varken bil- eller mckörkort. Men det spelade ingen roll.
Hade han lyckats lura någon stackare var han lyckligare än någon annan gång.

Hans vänner hade med tiden blivit minimerade till en. Anledningen var att han lurat dem alla, stulit av dem - om de ägde någonting som inte han hade eller kunde få tag i. I hans kretsar gjorde man inga polisanmälningar. Nej, man lät saken bero.
Han hade lurat dem, levt på dem, ätit från deras fat, men aldrig någonsin bjudit tillbaka.

Bara en var kvar. Anledningen till det var att hon var den enda som han aldrig lyckats lura och som istället lurade honom. Han fyllde på med allsköns tingestar, hon tömde i andra änden.
För han tittade aldrig på sina saker. Han ville bara äga.

Han fyllde på och hon tömde. Sålde och lämnade till olika välgörenhetsorganisationer. Han märkte ingenting.

Så småningom blev han dement och det blev ännu lättare för henne att sälja hans saker. Den dag han dog, ägde han blott de kläder han bar. Bilarna, motorcyklarna och till och med huset hade hon lyckats få överskrivet på sig.

Eftersom han inga släktingar hade, var det heller ingen som opponerade sig.