Skrivpuffsuppgift nr 75 - En hållbar plan

-Plan, sa jag, jo visst har jag haft en plan, flera stycken faktiskt. Men tyvärr, är jag typen som aldrig lyckas bli färdig. Jag är alldeles för komplex som människa för att kunna löpa linan ut.

Kvinnan, som satt mitt emot mig, tycktes stirra med högra ögat på mig. Det andra hade farit ut till vänster. Jag visste inte egentligen om det var med det eller det andra ögat hon fokuserade på någonting. Det är det svåra med skelare.
Plötsligt ryckte hon till.
- Vad menar du med det, sa hon och det högra ögat som klistrat sig fast på mig, skärptes till. Hon liknade en skelögd hök, tänkte jag mitt i försöket att formulera en godtagbar och logisk förklaring till mitt uttalande. Som jag förstod var stötande av kvinnans reaktion att döma.

-Hrm, sa jag för att klara strupen. Och naturligtvis för att få längre tid att tänka.
Hennes öga liksom naglade fast mig och jag hade svårt att koncentrera mig.
-Ja, sa hon uppfordrande.
-Jo, så här är det. Jag har haft en hel drös planer hela livet, men nog aldrig lyckats genomföra en enda helt och fullt. Det beror på att jag är den personlighetstypen. Jag sätter mig ner och funderar på planen. När planen är klar, upplever jag att jag har genomfört det jag har planerat. Min hjärna fungerar nämligen så. Den lurar sig själv.
-Men du har ju de facto inte genomfört någonting av planen, hur kan du då låta dig luras?
-Jag vet inte, det är bara så. Jag är glad att jag åtminstone skaffade mig en utbildning. Att jag inte lät mig luras av mig själv i den frågan i alla fall.
Kvinnan drog på munnen.
-Men det verkar ju faktiskt inte klokt, sa hon och flinet hängde kvar i hennes ansikte.
-Jo, det är min personlighetstyp, så det är visst klokt. Jag är idémänniska, inte genomförare. Personlighetstypen kallas MENTAL, sa jag lite argt och med emfas på ordet mental.
-Men hur ska vi då få dig till ett arbete, sa hon och fnös.
Jag var övertygad om att hon inte märkte det själv, att hon fnös, menar jag. Ignoranta människa, tänkte jag samtidigt.
-Hjälp mig hitta ett bara, sa jag. Jag ska nog reda ut det hela utan en plan.
-Okej, men kommer du att fullfölja och faktiskt gå till jobbet om vi hittar ett åt dig? Frågan sved lite i skinnet.
-Ja självklart, svarade jag.
Jag hade ju jobbat som antikvarie fram till nu. Jag hade hållit ut. Och varit sångerska under alla år. Fast jag inte hade någon plan. Kanske i och för sig därför som jag inte lyckades med mina affärer. Jag tog alltid för lite betalt och hade alldeles för höga kostnader. Nu var det som det var med det. Men idéer saknade jag i alla fall inte.

Jag föll plötsligt tillbaka in i min dåtid. Tänk, vad mycket roligt jag hade under de år jag hade antikvariatet. Jag kunde förnimma doften av alla gamla böcker, en blandning av kunskap, kultur och damm. Men affärerna gick uselt. Hela tiden. Och jag levde mest på mitt gamla morsarv. Men till slut var de pengarna också borta. Och jag fick stänga. Inte en enda gång hade jag haft en ekonomisk plan. Vad behövde jag ta ut för att tjäna en slant, hade jag aldrig haft en aning om. Nej inte jag inte, inte fröken Wetter.
Jag tyckte alltid så synd om alla de studenter som kom in i bokhandel, och behövde köpa litteratur till sina kurser. Främst var det ju litterturvetarna som kom och botaniserade hos mig. Jag var så förtjust i dem, eftersom jag kände igen mig i deras sökande. De gick där i sina lumpiga kläder och läste en sida ur den ena och en ur den andra av de gamla mästarnas verk. När de sen skulle köpa, visade det sig ju att de inte hade tillräckligt med pengar. Då fick de böckerna billigt. För kulturens skull, tänkte jag. Varje gång.
Och som sångerska fick jag alltid uselt betalt. För jag var så glad att mina musikerkolleger och jag över huvud taget fick några gig. Ja så var det, och är man mental som jag, då blir det inte så mycket mer heller.

-Nå, sa kvinnan på arbetsförmedlingen, jag har hittat några intressanta jobb åt dig.
Jag tittade upp, nästan förskräckt. Hon hade ju väckt mig ur mina egna funderingar och tillbakablickar.
-Vad då, sa jag skeptiskt.
-Här finns som städare, sa hon och pekade på sin dator. "lokalvårdare till Universitetssjukhuset i Lund" stod det.
-Städare, sa jag. Jo, det kan jag väl söka. Men, forsatte jag försiktigt, är jag inte lite överkvalificerad för ett sånt jobb?
-Tycker du, sa hon och hennes hököga blängde ilsket på mig. Du har ju inte haft ett vettigt jobb i hela ditt liv. Du har ingenting att komma med. Inte ens en plan.
-Vettigt jobb, sa jag indignerat. Jag har ju för farao varit en av landets stolta kulturbärare.
Jag reste mig hastigt upp, ilsket och övertygad om att jag nu skulle gå härifrån. Omedelbums.
-Sitt ner, röt kvinnan med hökögat.
Jag satte mig med en duns. Häpen. Jag kände att hakan trillat ned till bröstet.
-Vad är det som gör att du har den attityden till ett arbete, sa hon skarpt.
-Ähh, för att..Jag funderade på vad skälet var till att jag blivit så förnärmad. Och kom på att det var min gamla övertro på det akademiska herraväldet, eller nåja, kvinnoväldet då.
-Nåja, sa hon med något mildare stämma. Jag skojade faktiskt med dig, du är överkvalificerad. Men jag tycker att det är bra att man tar död på fördomarna om sin egen förträfflighet.
-Aha, sa jag dumt. Och tittade på mina naglar. De var långa och välmanikyrerade. Dem går det inte att ha om man är städerska, tänkte jag och smålog i en plötslig insikt.
-Vad ler du åt, sa kvinnan, som var min arbetsförmedlare.
-Åt mig själv och min egen arrogans, sa jag och tittade henne i ögat. Det är klart att jag kan ta ett städjobb. Jag ska ju försörja mig och det är det som är viktigt för mig nu.
-Bra, sa arbetsförmedlaren. Och jag tyckte att jag skymtade ett leende hos henne. Då så, då har jag ett lärarvikariat på en grundskola åt dig. I svenska och historia. Det måtte väl vara något för dig?
-Oja, sa jag. Lite lättad över att jag inte behövde bli lokalvårdare.
-Men du måste söka jobbet, som vilken annan människa som helst, i konkurrens med andra som har lika mycket utbildning som du. Men jag tror nog att du har en chans. Annars får du nog ta ett jobb där du är överkvalificerad ändå. Det är ont om arbeten idag. Lågkonjunkturen, du vet!
-Det är okej, sa jag. Nu har jag ändå en plan.
-Åh, sa hon och glodde ned i sina papper. Vad kan det vara för plan då?
-Jag ska ta det jobb jag får, sen ska jag läsa in pedagogik så att jag kan bli lärare. På riktigt. Och jag ska lägga upp en plan, som jag KAN genomföra.
-Låter fint, jag hjälper gärna till, sa arbetsförmedlaren och de skelande ögonen blev för en sekund mer centrerade.
-Tack, sa jag och reste mig.

Om jag fick lärarjobbet? Nej, det fick jag inte. Men nu jobbar jag som lokalvårdare på sjukhuset i Lund. Det är helt okej. Och samtidigt läser jag pedagogik. Planen håller än så länge.