Skrivpuffsuppgift nr 86 - Familjemiddag

Det var söndag och eftermiddag. En riktigt skön våreftermiddag, fastän det blåste en hel del. Ruben hade tagit fram vårjackan och satt på sig sneekers på fötterna. Han kände sig väl till mods och lätt i sinnet.

Det var inte mycket trafik, men en och annan bil körde förbi honom, där han gick på Regementsgatan. Han kände sig fri. Lätt som en fjäder och glad. Lördagen hade han ägnat åt att vårstäda och tvätta. Därefter hade han och Maja ätit en bit mat hemma hos henne. Maja, den vackra och livfulla kvinnan som boat in sig i hans hjärta. Att han var förälskad var ingenting att sticka under stol med. Ingenting hade hänt, mer än att de hade haft trevligt och han hade skrattat mer än han gjort på många år. Han kände återigen känslan av befrielse. Att hon befriade honom.

Nu funderade han på om han skulle berätta något för sina föräldrar eller inte. Han vägde för och emot. De skulle säkert bli glada. Det var för. Det fanns en risk att de skulle börja nagga på hans nyvunna självkänsla genom att säga att han VÄL inte kunde vara attraktiv för en kvinna av Majas kaliber. Att hon säkert bara ville ha bekräftelse en stund och sedan skulle hon dumpa honom. Det var emot.

Han bestämde sig för att han fick ta det som det kom.

Det blåste kraftigt och när han vek av Regementsgatan upp på Södra Förstadsgatan tog vinden tag i honom så att han tappade fotfästet en millisekund. Det kändes symboliskt. Hans självkänsla var inte särskilt cementerad. Det fanns en risk att han skulle kunna knäckas på mitten. Han betraktade blåsten som ett omen.
Jag inbillar mig, tänkte han. Det är larv. Blåsten kan inte vara ett omen, och att jag tappade fotfästet inte heller ett tecken på att jag inte är stark nog. Jag är stark som en oxe. Han peppade sig själv. Försökte vara realistisk och hitta mer positivt sätt att se på sig själv och självkänslan. Maja, fortsatte han i sina tankar. Maja, är fantastisk. Jag är lycklig över att ha träffat henne. Varför kan jag inte bara vila i det. Jo, det kan jag. Han knöt händerna i fickorna och bestämde sig.

Han nalkades Triangeln och var framme vid föräldrarnas bostad. De hade för många år sedan flyttat från den lilla byn Blentarp, till Malmö. För att kunna vara nära stadslivet. Teater, restauranger och biografer. Det hade lockat dem och därför flyttade de samtidigt som Ruben flyttade hemifrån. Bägge arbetade i Malmö så det var egentligen bara till båtnad för dem.

Ruben darrade lite på handen när han ringde på dörren. Han ville inte bara stolpa in i lägenheten. Varför visste han inte riktigt. Men det kändes som en fråga om integritet och möjligen också om att han ville visa att han var sin egen.

-Kom in, hörde han inifrån lägenheten. Men han stod envist kvar utanför till dess att hans mamma öppnade dörren.
-Men kära nån, varför går du inte bara in. Det här är ju ditt hem, sa hon när hon stod med dörren på vid gavel. Hon omfamnade Ruben. Välkommen lilla hjärtat!
-TAck, sa han och kände att han rös över ordvalet "lilla hjärtat". Han steg in och hängde av sig sin jacka.
-Pappa sitter inne i biblioteket och väntar på dig. En whiskey innan maten kanske skulle vara nåt? Hon log ett intimt leende, tyckte Ruben. Men skakade av sig sin olustkänsla. Ingenting ska få påverka mig.

Han slog sig ned bredvid sin pappa, som lyfte ett glas med whiskey till skål.
-Hur är det med dig, frågade pappan. Hans min var lika bister som den alltid varit.
-Skål, sa Ruben. Jo tack, mycket bra!
-Jo, mamma sa att du inte längre är rädd för bilar. Pappan log belåtet som om han kom att tänka på att det ändå blev karl av hans son.
-Nej, jag är ju inte det. Har faktiskt gått i terapi och fått hjälp med rädslan. Jag börjar jobba på måndag. Också.
-Men, vad var det som hände?
-Tja, jag bestämde mig för att det fick bli slut på det här eländet. Jag vill jobba, jag vill leva ett normalt liv. Och det kunde jag inte med rädslan - eller fobin - styrande över mig.
-Men det är ju faktiskt fantastiskt! Fadern log igen. Men det var ett ödmjukare och vänligar leende än det första denna dag.
-Jo, visst är det. För mig är det revolutionerande. Hela mitt liv har styrts av fobin. Hela. Fattar du det? Ruben granskade noggrant sin pappa. Sökte efter reaktioner.
-Jag fattar det, men det är väl inte mitt fel att du har varit fobiker? Pappan hade ändrat min från leende till defensiv. Han drog med handen genom håret. Samma lockiga hår som Ruben själv. OCh samma rörelse som Ruben brukade göra, med händerna som drog genom lockarna, trasslade ut dem lite och ibland plattade till dem.
-Nej och ja, men det spelar ingen roll, sa Ruben.

Rubens mamma kom in i rummet. Hon gick fram till Ruben och strök honom över håret, rättade till det med lätt hand!
Ruben ruskade irriterat på sig.
-Låt bli att göra så, sa han.
-Vad då, svarade mamman med häpet öppna ögon, jag har inte gjort något.
-Låt bli att rätta till mitt hår, sa Ruben. Ilsket.
-Ska du komma hem och låta så mot mig, är det rätt tycker du? Hon lät stött.
-Jag låter inte, jag vill bara att du inte rättar till håret på mig. Det får se ut som jag har bestämt att det ska se ut. Ilskan ville inte riktigt släppa.
-Hmm, svarade hans mamma bara.
-Jag är vuxen, jag vill bli behandlad som vuxen. Irritationen la sig en aning och Ruben lät röstens höjdläge sjunka till en behagligare nivå. Han ville verkligen inte vare sig bråka eller bli bråkad med.
-Förlåt då, sa mamman.
-Det är okej, svarade Ruben. Och drog med handen genom håret. Precis på samma sätt som fadern nyss.
-Maten är klar. Mamman rörde sig bort mot dörren. Hennes vaggande gång vittnade om att hon blivit tjock. Det hade Ruben tidigare inte sett. Han tittade med ens ömsint på sin mamma. Lilla mamma, tänkte han.
-Tack, sa far och son unisont och de reste sig från de bekväma fåtöljerna.
-Det är inte lätt för din mamma, viskade pappan när de i sakta mak gick mot matsalen.
-Nej, jag vet, svarade Ruben. Men kände ingen skuld.
-Vad menade du med både nej och ja, frågade pappan när de satte sig till bords.
-Jag menade att det naturligvis är så att någonting skrämt mig som barn, eller någon har skrämt mig för bilar, när jag var barn. Ni hjälpte mig inte att komma över det, utan klankade mest på mig. Du allra mest pappa. Men det spelar inte längre någon roll. Jag anklagar er inte, jag har gjort någonting åt det istället. Jag är inte längre rädd för bilar.
Han drog ett djupt andetag och fortsatte:
-Jag har träffat en tjej också. Hon gör mig glad. Och lycklig. Fast vi har bara träffats två gånger. Det är allt.
Hans mamma slog ihop händerna, förtjust! Och himlade med ögonen.
-Så roligt, sa hon. Vem är hon?
-Det spelar ingen roll ännu, det har hänt. Och det gör mig glad. Förr eller senare lär ni få träffa henne. Om och när tiden är mogen för det. Just nu vill jag bara hålla henne för mig själv. För att jag vill suga på känslan.
-Det var ju roligt, sa hans pappa. Det gläder mig. Ruben iakttog pappan, fanns det någon sarkasm i hans ord eller ton eller min.
Ruben kom fram till att det inte fanns någonting av det. Han blev glad.
-Det är vad som har hänt! Sa han och började därefter hugga in på maten.