Fortsättning :Axel Asks öde

Mitt i natten vaknade den man som hette Axel Ask, direktör på Banken i Lund, nu bunden till händer och fötter vid en stol mitt på ett golv i ett ödehus någonstans utanför Eslöv. Hans leder värkte och munnen var snustorr. Han hade nackspärr och överlag var han alldeles utmattad.
Det tog ett tag innan han vande sig vid mörkret och överhuvudtaget kunde se någonting. Fortfarande var allting öde. Inte en bil hördes ens på avstånd. Möjligen kunde han höra ett sus från något eller några träd. Eller var det kanske bilar på mycket långt håll.
Han kände plötsligt skräcken komma krypande. Som ett svart hål i rymden kände han sig. Hans ögon försökte få in skärpan. Utanför lyste månen halv och tämligen skarpt mot den svarta himlen. Men så fort han tittat mot månen blev synen betydligt sämre när han tittade in i rummet, mot dörren ut till hallen där han kommit in för många långa timmar sedan. Dörren stod på glänt och han fick gång efter annan för sig att öppningen blev större och sedan mindre igen. Varje gång han såg förändringen i glipan blev hans skräck än större. Hans mage knep ihop sig och hjärtat tog ett skutt upp i halsen.

-Hjärnspöken, sa han högt. Här finns ingenting. Möjligtvis en och annan råtta.
Det hjälpte en aning och han kunde konstatera att allt var inbillning. Dörren rörde sig överhuvudtaget inte. Ett litet tag lyckades han övertyga sig själv, men snart kröp den obehagliga känslan av att han inte var ensam i huset och att denne någon ville honom illa, fram.

Natten förflöt på samma sätt. Han gick mellan skräck och rationellt tänkande, som om hans hjärna var en svallande våg som gick mellan den ena och den andra stranden. Han fick för sig att det var floden Styx, vars vatten svallade mellan dödsriket och de levandes rike. Emellanåt föll han i utmattad sömn och drömde om Karon i sin roddbåt, själv var han Tantalos som straffades för sina synder genom att inte få dricka något vatten. Hans haka snuddade hela tiden vid vattnet, men så fort han böjde sitt huvud för att dricka försvann det ifrån honom. Med ett ryck vaknade han. Strupen brann av törst. Men vatten fanns där inte.

Tantalos, tänkte han. Jag är Tantalos!
I sin förvirrade hjärna blev han syndaren. Hans ögon såg en hund med tre huvuden som alla skällde vildsint. Deras ögon var rödstrimmiga och ur de stora gapen sprutade fradga runt de långa huggtänderna. Hunden Kerbros vaktade honom, så att han inte skulle smita tillbaka till de levandes rike. Han skrek rätt ut och försökte förtvivlat ta sig upp ur det djupa vattnet. Karon skrattade åt honom medan han fortsatte att ro. Hundhuvudena skällde och han visste med ens att han var död. Han kände inte längre pulsen från sitt hjärta. Han såg ned på sina knän och de förtvinade långsamt från knäskålarna och uppåt låren. Han blev medveten om att fötterna och underbenen inte längre fanns och förstod att han nu skulle förintas för evigt.
Den vackraste kvinna han någonsin sett vinkade till honom. Kom, kom, viskade hennes läppar. Snart får du ro, snart är dina synder förlåtna. Bakom kvinnan hängde Jesus på sitt kors. Han viskade något.
-Vad, vad? Vad är det du säger, skrek Axel Ask. Och dråsade med stolen till golvet. Han slog huvudet mot den gamla utslitna parketten med en kraftig duns. Och mörkret omslöt honom som en kärleksfull hand runt ett barn hjässa.
-----


----

Herregud vad jag är törstig, tänkte Axel Ask, där han låg på golvet. Hur länge har jag legat här? Det var ljust ute och huset var som en kokande kittel. Han svettades ymnigt och kände sina kroppsodörer tydligt. Han behövde dricka, han behövde gå på toaletten. Han behövde resa sig upp, röra sig. Men det var omöjligt. Han låg där han låg. Stolen bunden till honom. Hans fötter var helt bortdomnade och händer och axlar värkte nästan outhärdligt.
Plötsligt hörde han ljudet från en bil, långt bort. Avlägset ljud, men det närmade sig. Kanske kommer någon nu, hittar honom och räddar honom ur detta helvete. Ljudet närmade sig verkligen.
Han hörde grus knastra när däcken tyngde ned det. Motorn tystnade och en bildörr öppnades och stängdes. Steg över gruset.
Axel Ask kände en blandning av förhoppning och skräck.
Ytterdörren öppnades. Dörren in till det rum där han låg som en ynklig insekt på golvet, öppnades. En fläkt drog genom rummet och svepte med sig en viss svalka. Han försökte vända huvudet så att han skulle se vem som kom in i rummet, men ställningen han låg i förbjöd honom att vrida huvudet så mycket.

En man böjde sig över honom. En man vars ansikte han aldrig hade sett. Han insåg omedelbart att detta inte var ansiktet på en vänlig människa. Mannen hade ett grovhugget utseende, pannan sluttade lätt bakåt, ögonbrynen petade ut från ansiktet som på en gorilla. Näsan var köttig och solen hade bränt den. Händerna som tog ett fast grepp om Asks axlar var enorma. Han snarare kände än såg det.
Med ett ryck lyfte mannen upp Axel Ask och stol. Ask skrek till, det gjorde fruktansvärt ont i axlarna. Så satt han plötsligt upprätt igen. Det var förvisso skönt, men osäkerheten över vad som skulle hända nu, var tillräckligt stor för att hoppet skulle sjunka undan som kvicksand.
-Vatten, kved Axel Ask.
-Sen, sa mannen på bruten svenska.
-Toaletten, sa Ask.
-Sen.

Mannen med det gorillaliknande utseende stod tätt intill Axel Ask. Han lyfte plötsligt sin ena hand och gav Ask en örfil, som fick honom att slungas bakåt. Ask slog huvudet åter i golvet, men den här gången svimmade han inte. Skräcken växte i honom för varje sekund han låg på golvet. Vad i helvete är det här, tänkte han och bad en tyst bön om nåd. Han hade aldrig trott på gud.
Mannen lyfte åter upp Axel Ask och stolen upp från golvet. Han sköte ekipaget in mot en vägg. Ask vågade inte så mycket som knysta. Gorillan ställde sig en bit längre bort och tycktes granska honom. Hans väldiga hand lyftes, knöts och som en projektil sköts den ut från den tunga kroppen och landade över näsa och mun på Ask. Den här gången föll han inte bakåt, hindrad av väggen, men från både näsa och mun sprutade blodet ut över honom själv och upp på väggarna vid sidan av.

Gorillan sa ingenting. Axel Ask skrek av skräck. Han började förtvivlat kränga på stolen för att komma loss, men det var en Tantaloisk kamp. Det enda han åstadkom var att stolen började gunga och höll på att falla till golvet. I samma stund kom ytterligare en projektil mot hans ansikte och landade över ena ögat. Nytt blod. Större skräck. I Asks byxor spred sig något varmt. Hans mage vändes ut och in och han kräktes fast där inte fanns mycket att kräkas. Axel Ask trodde han skulle kvävas då spyorna tog sig upp också genom den blödande näsan. Blodet blandades med spyor och han var övertygad om att han skulle dö.
Plötsligt vände sig gorillan om och gick ut från rummet.
-Gå inte, lämna mig inte här, skrek Axel Ask och hans skrik studsade tomt mot den stängda dörren. Han skakade och grät, darrade och frustade blod. Axel Ask andades häftigt. Hjärtat slog alldeles för fort och han visste att han snart skulle dö. Han var så övertygad att han inte märkte att gorillan kom tillbaka. I handen hade han en flaska med genomskinlig vätska. När han kom fram till den blodiga och sargade mannen på stolen, sträckte han fram flaskan.
-Drick, var det enda han sa.
Axel Ask drack. Han brydde sig inte om att det blev en blandning av den kvalmiga och sötaktiga smaken av blod och den beska av spyor. Allt vatten tömde han. Och hoppet steg medan pulsen sjönk.
Mannen, som liknade en gorilla, vände och gick åter ut ur rummet. Han stängde dörren tyst och därefter hörde Ask ytterdörren stängas, stegen över gruset. En bildörr som öppnades och stängdes. Motorn startades och hjulens tyngd gjorde att gruset knastrade.
Hoppet sjönk åter ned till botten av hans hjärta.
-Herregud, herregud hjälp mig, kved han. Sen tystnade han och blicken blev tom. Han visste. Med ens visste han. Han skulle få sitt straff nu. För allt han gjort mot sin hustru. För att han plågat henne. Fasaden hade rasat. Axel Ask var ingenting annat än en misshandlare och ännu värre, en hustrumisshandlare.

Och det värsta var, att han insåg det själv.