Skrivpuff 119- Livbojen

-Jag behöver ett ankare, sa Torsten där han satt vid skrivbordet. Ett ankare som klarar av att hålla skutan flytande när jag är borta.
Torsten själv insåg inte att han i en och samma mening bestående av tretton ord avdelade i två stycken använt sig av två klichéer likaledes indelade i två stycken.
Karin tittade vilset på honom. Klichéer var inte hennes grej. Hon hade svårt att förstå när människor pratade på det viset. Det betydde ju absolut ingenting, resonerade hon. Dessutom var de här två klichéerna inte särskilt samstämmiga. Ankare håller inte skutor flytande. Ett ankare håller skutan kvar där man ankrat. Helt enkelt.
-Vad menar du, sa hon och ögonen avslöjade hennes inställning till det sagda,
Torsten som var hennes chef, suckade ljudligt. Nog för att hon var en stjärna på sitt jobb, men hur kom det sig att hon aldrig förstod vad han sa? Han förundrades över att det han tyckte var självklart var så oändligt svårbegripligt för henne.
-Vad jag menar? Han höjde nu ögonbrynen. De var svarta och buskiga. Samtidigt vippade han på sin vaxade mustasch. Roat. Karin tyckte att han såg aningen löjligt ut, men skulle aldrig säga det. Så rak kunde man inte vara. Det hade varit oförskämt. Och elakt.

Karin var tydlig och absolut i sitt sätt att kommunicera. Hon hade inga som helst svårigheter att uttala det hon tänkte och kände. Men fick ofta vakta sin tunga. För ibland sa hon sådant som inte föll i särskilt god jord. När hon glömde sig.
Men vissa saker, skulle hon aldrig någonsin säga. Det fanns någon form av inre gräns hos henne, som gjorde att hon kunde hålla tand för tunga. Med just vissa saker.

-Ja, vad menar du? Med ankare som ska hålla skutan flytande när du är borta? Kan du inte säga saker rätt av bara? Inte tala i symboler, eller klichéer. Nu hade hon sagt det. Och glömt att allt inte ska sägas. Men hon höll i alla fall inne med att det inte gick ihop.
Torsten skrattade till. Ett skrockande läte som var symtomatiskt för honom när han tyckte att någonting var självklart.

-Jag menar det jag säger. Sa han och vippade återigen på mustaschen, men den här gången mer irriterat än roat.
-Okej, sa Karin. Då får jag väl tolka och se om jag har rätt. Hon nickade för att få bekräftelse. Torsten nickade. De höjda ögonbrynen hade åter intagit normalläge.
Karin förhöll sig tyst ytterligare en stund i avvaktan på att få ett verbalt svar.
Torsten harklade sig.
-Hrm, ja visst. Sa han.
-Du behöver någon som tar hand om företaget när du är borta. Och som inte tappar greppet om verksamheten?
-Ja, det var ju det jag sa, sa Torsten.
Plötsligt skrattade Karin. Hennes grå ögon tittade muntert på honom. Över läpparna tillrade skrattet. Torsten skrockade till igen.
- Men, skrattade Karin, om du behöver ett ankare, kanske jag behöver skaffa mig en livboj, för mig veterligt är det ju ingen mer än du som kan hålla den här skutan på plats.
-Jo, du. Torsten avvaktade Karins reaktion. Hennes ansikte var nollställt i några sekunder. Sedan tvivlande i några sekunder. Till sist förvånat.
-Va, var det enda hon kom på att säga.
-Just det. Du behöver ingen livboj, det är du som är ankaret.