Fortsättning: Förbryllande

När Axel steg in i huset stegrades hans aningar om något verkligt olustigt till ett crescendo i ångest.
Han möttes av en kal hall och lukten av mögel. Här bodde ingen, något kontor kunde knappast finnas i detta ödsliga hus. Han försökte trösta sig själv med att det ju faktiskt handlade om skumraskaffärer, de sköttes knappast från ett regelrätt kontor. Alldeles snart därefter kom tanken på att det ju just var så det var, att skumraskaffärer faktiskt sköttes från vanliga kontor. Det kröp i hela kroppen på honom och han svettades ymnigt. Det var varmt och kvavt och samtidigt frös han. En isande vind gick som ett spöke igenom honom.
Karl gick strax efter honom. Han knuffade honom lätt i ryggen hela tiden. En markering om vem som satt med makten.

Hur gick det här till, tänkte Axel. Varför låter jag mig styras av en snorvalp, en skummis, en liten sketen bondlurk? Han bestämde sig för att det fick räcka, att han hade fått nog. Hans andedräkt stod liksom tät av fukt omkring honom, och modet höll på att sjunka ned i hans inre igen, då han gaskade upp sig och vände sig om mot Karl.

-Nu, sa han och fick plötslig kontroll över sina sviktande stämband, ser du till att köra mig tillbaka. Jag är inte intresserad av att delta i dina skumma affärer.

Karl ryckte bara på axlarna och väste sedan.
-Jasså du!
Plötsligt hade han tagit ett hårt grepp om Axels vänstra arm och vridit upp den på ryggen. Det smärtade till ordentligt och Axel hukade sig kvidande.
-Du gör som jag säger, sa Karl. Du gör som jag säger, så är jag nöjd och du blir nöjdare.
Axel fick inte ett ljud över sina läppar. Hans makt var bruten. Här spelade det uppenbarligen ingen roll att han var bankdirektör. Här spelade överhuvudtaget ingenting någon roll.

Han föstes in i ett rum, där en ensam stol stod mitt på golvet. En skräckfylld tanke for genom hans huvud. Räfst och rättarting. Var hans tid nu kommen?
I ett desperat försök att ta sig fri, ryckte han i sin arm, men möttes bara av ännu mer smärta.

Från en dörr på andra sidan rummet steg en liten man ut, en man med ett ansikte utan särdrag. Ett ansikte man aldrig skulle kunna komma ihåg, men heller aldrig glömma. Inte en min som kunde röja vad han tänkte, vem han var. Det var stumhet.
Han nickade till den Karl, som föste Axel vidare mot stolen. Sedan vände han runt och plötsligt satt Axel på stolen. Armarna bakom stolsryggen och en hastig rörelse. Handbojor kring lovarna. Och en kedja runt anklar och stolsben. Allting gick så fort att Axel svårligen hann reagera ens.

-Vad vill ni? Säg vad ni vill. Axels röst lät tunn som ett flarn som hotar att krasas sönder mellan tumme och pekfinger.

Mannen med ansiktet utan särdrag lyfte bara på ena ögonbrynet för att därefter vända på klacken och gå ut ur rummet.
Karl gjorde likadant. Och kvar satt han, bankdirektören. Bojad till händer och fötter på en stol i ett ödehus.
Ingenting kom till honom. Inte en tanke, inte en smart lösning. Ingenting. Hans huvud ekade tomt.

------

Han var nu verkligen trött på det här skämtet. Hur länge han suttit på stolen var omöjligt att säga. Det kändes som om det var en evighet. Nu måste väl ändå någon börja sakna honom, tänkte han. Han var hungrig. För det var väl ändå ett skämt? Eller ett straff för någonting. För hennes skull kanske. Hon provocerade honom, det gjorde hon. Den lilla parasiten. Hon som bara ville ha och ha. Som aldrig blev nöjd. Var det därför han befann sig här, på en pinnstol och belagd med bojor till hand och fot? Var det därför? Hon hade säkerligen arrangerat det här.

Axel började mumla något för sig själv men tystnade och lystrade till. Ett ljud av motor på håll. Jo, det var det. Hans ansikte lyste upp. Nu kom de nog tillbaka. För att ge honom fri. Sen skulle hon få veta. Den…den…han förmådde inte ens tänka ut tanken. Ljudet från motorn dog ut. Och hoppet hos honom slocknade.

Det hade börjat skymma. Det märktes att augusti månad hade inträtt. Mörkret kom åter tidigare. Han frös till. Och magen knorrade. Ju längre tiden led desto argare blev han. Hur bara vågade de lämna honom här? Han var bankdirektör.
Det skavde i hans handleder och axlarna hade domnat. Fötterna kändes stumma och han försökte röra på tårna för att öka blodcirkulationen.
Hur han än hade försökt lyckades han inte komma ur handbojorna. De gjorde bara mer ont och trängde in i huden när han vred händerna för att kanske kunna komma loss. Han tröttnade.
Han gjorde en avvägning. Valet stod mellan att sitta kvar och ha is i magen eller att ta sig fram hasande med stolen.
Ganska omedelbart insåg han att han hade mycket liten chans att kunna få stolen att röra sig framåt utan att den ramlade med honom på. Och då var chansen oerhört liten att han skulle kunna ta sig upp från golvet. Det gjorde egentligen valet enkelt. Han förblev stilla på stolen. Väntan kvarstod.

När det hade blivit beckmörkt somnade han av utmattning. Huvudet hängde med hakan mot bröstet och ur munnen rann en sträng av saliv.