SkrivPuff: Utmaning 95 - 5 april

SkrivPuff: Utmaning 95 - 5 april


Axel gick med snabba steg, irriterad över att ha blivit störd.
Den idioten, tänkte han och snubblade i samma ögonblick över trottoarkanten och föll raklång mot marken. Han tog emot sig med händerna, snabb hade han alltid varit, och lyckades undkomma större skador än ett antal mindre skrapsår på handflatorna. Han reste sig snabbt och tittade sig omkring.
En äldre dam hade närmat sig, om det var av nyfikenhet eller om det var för att hon hade velat hjälpa honom, visste han inte. Men han gjorde en avvärjande gest med händerna och ruskade irriterat på sig.
Den idioten, tänkte han igen, vad är det för affär han nu ska göra? Han gick vidare i samma raska takt som innan han fallit till marken. Bara mer frustrerad och arg. Karl var mer än lovligt dum, det var hans inställning. Men det var ju ingenting att förvånas över, funderade han vidare. Hela släkten var ungefär lika dum den.
-Jag hämtar dig på Bankgatan vid busstationen, sa Karl när han ringde. Han flåsade och ett nervöst fladder låg i rösten.
-Jag har inte tid, svarade Axel. Jag har ett möte om tre timmar och måste förbereda mig inför det.
-Det här tar inte lång tid, jag skulle uppskatta om du var med när jag ska diskutera en mycket viktig affär. Du är den enda som kan bedöma om det är realistiskt. Och om det inte är en bluff. Det är min chans att komma loss med firman. Var lite juste nu.
Axel hade funderat en stund och kommit fram till att det kanske ändå vore bäst, han skulle komma i bättre dager och kanske kunna ha nytta av det vid något annat tillfälle.
-Okej, två timmar ger jag dig, inte en sekund längre.
-Bra, jag hämtar upp dig. På busstationen Bankgatan.

Samtalet avslutade och trots att han kände en viss stress över mötet, kunde han inte låta bli att tycka att det var spännande.
Han sa till sin sekreterare att han skulle på ett möte, vart eller med vem hade hon inte med att göra. Hon tittade bara på honom, med munnen neddragen. Han log ett soligt leende tillbaka, enbart för att reta henne. Sekreteraren var en stram och amper kvinna, som närmade sig pensionsåldern. Han gillade henne inte, det var som om hon såg igenom honom. Mycket obehaglig kvinna, tänkte han igen. Han klev ut från banken och han noterade att klockan var fem i elva. Han gick med värdighet över övergångsstället mot Stortorget, men därefter hade han skyndat på stegen, vilket förmodligen var anledningen till att han så småningom föll.

Karl satt redan i sin bil och väntade och måste ha sett hur Axel ramlade. Han öppnade dörrarna till en splitterny Alfa Romeo Sportswagon. Hur har han råd med en sån här bil, tänkte Axel, medan han satte sig bredvid Karl, som var betydligt yngre och betydligt mer vältränad än han själv. Karl hade ett ansikte som hugget ur sten. Axels ansikte var mjukt och närmast upplöst. Han försökte ruska av sig det obehag som plötsligt sköljde över honom. Vad det nu beror på, tänkte han. Han hade förvisso aldrig gillat Karl men insåg att det var bättre att vara på god fot med honom än motsatsen. Något oberäkneligt hade Karl över sig och då var det bättre att vara kontant med honom. Det var något som Axel lärt sig, fiender ska man hålla nära intill sig.

Mjukt svängde Karl runt med bilen och körde iväg. Han körde lugnt och sansat, men såg sammanbiten ut. Det är nog affären, tänkte Axel, men lyckades trots det inte riktigt bli av med den känslan av att något inte stod rätt till.
Färden gick ut mot E 22 och väl där svängde svågern ut i norrgående riktning.
-Vad, skulle vi inte till Malmö, sa Axel och hörde att hans röst darrade en aning.
-Ändrade planer, sa Karl utan att titta på honom. Han gjorde samtidigt en grimas av irritation. Axel insåg att det nog var lönlöst att kommentera ändringen. Det var uppenbart att riktningen gick åt motsatt håll. Nervositeten kändes ut i händerna, som kändes domnade.

Karl svängde av mot Eslöv, vad de nu skulle i Eslöv att göra. Färden gick på de vindlande småvägarna och ändrade plötsligt riktning igen. Inte mot Eslöv utan att ut mot ingenstans. Det knöt sig i Axels mage. Han behövde uppsöka en toalett.
I en hastig knick svängde Karl in på en skumpig väg mittemellan två åkrar och två räta rader av träd. Vilken sort det var, hade Axel ingen aning om, det var ett kunskapsområde han nog hade negligerat genom åren. Men att det var en allé var han övertygad om.

Alfa Romeon svängde in på en gårdsplan. Karl vände sig mot Axel som satt i passagerarsätet.
-Du förstår kanske att det här inte är en helt legitim affär, sa Karl. Axel stirrade på honom, förvånat. Men fortfarande med känslan av att allt inte stod rätt till.
-Vad menar du?
-Att det är en olaglig affär, tvätta stålar, sa Karl med ett leende som tedde sig falskt, även om det till ytan var vänligt.
-Jaha, hmmm, nej det hade jag ingen aning om. Varför sa du inte det från början?
-Tänkte du kanske inte ville hjälpa mig då, sa Karl. Axel försökte tolka det han såg ihop med det han hörde Karl säga. Någonting kändes fel. Så in i helvete fel. Plötsligt blev han mycket rädd.
-Kör mig tillbaka, sa han och hörde själv att rösten inte höll. Jag har mitt rykte att tänka på.
-Var inte så jävla patetisk, sa Karl. Du brukar väl inte banga för att begå brott. Visa nu lite stake. Det vet ju du hur man gör.

Axel insåg med ens att det här var något annat än han hade tänkt sig. Att han var fast i något som förbryllade honom. Jävlar, tänkte han, jävlars helvete.

Karl hade ett försmädligt leende på läpparna när han steg ur bilen. Han tog raskt ur bilnyckeln, när han såg Axel snegla mot den. Han vinkade istället med en nonchalant rörelse i en uppmaning åt Axel att stiga ur bilen. Axel klev mödosamt ur bilen. Hans kropp skakade av nervositet, eller var det rädsla, och hade svårt att tänka klart. Hur skulle han ta sig ur den här knipan, frågade han sig, men fick inget svar.

Gården låg mycket ödsligt beläget och var alldeles uppenbart obebodd. Han noterade att det stod ytterligare en bil på gårdsplanen, en övertäckt pickup.
Den hade varit vit, men var nu grå av damm och smuts. Registreringsskylten var omöjlig att avläsa.
Han noterade detta medan han gungade fram över planen. Jag kan ju alltid anmäla det här efteråt, tänkte han. Men å andra sidan, kom nästa tanke, skulle han själv anmälas då. Det hade ju Karl insinuerat. Vilken förbannad typ, vilket avskum. Han ångrade att han någonsin gift sig med den där lilla horan till kvinna. Att han ens hade tittat på henne. Hon har krupit in under skinnet på mig, tänkte han. Hon har lyckats förvrida huvudet på mig, som den huldra hon är. Hon skulle få när han kom hem, det skulle hon. Det var hennes fel att han hamnat på den här fördömda ödegården.

Han klev upp på trappan bakom Karl. Att försöka fly var inte att tänka på. Hur skulle han kunna göra det.
Karl öppnade dörren, som stod olåst, och vinkade fram Axel. Han pekade med handen in mot hallen och Axel steg in över tröskeln. I Axels huvud rådde nu stiltje.