SkrivPuff: Utmaning 93 Livet går fort, för fort

SkrivPuff: Utmaning 93 - 3 april

Viktor satt mitt emot mig vid matsalsbordet. Han tittade kärleksfullt på mig och sträckte ut sin hand och tog min.
-Hur det än blir, vad som än händer, så älskar jag dig, sa han.
-Livet går för fort, sa jag och gjorde en cirkelrörelse med ena handen. Det var som om handen ville symbolisera den evigt cirkulära livsrörelsen. Där allting gick in i vartannat. Där ingenting egentligen förändrades utom hastigheten. Det gick fortare och fortare, livet.
Utanför fönstret mot trädgården gick fasantuppen och prålade. Han hade gått där alltid. I alla år. Jag tyckte om honom. Han hade nästan blivit en familjemedlem. Intill honom satt grannens katt. En kastrerad hankatt som också alltid hade suttit i vår trädgård.
Det var märkligt för tiden hade verkligen flytt. Först kom katten, som nu måste vara tjugo år gammal. Han hade gjort vår trädgård till sitt revir. Jag tittade på honom nu, märkte av att han var gammal. Han gjorde ingen ansats till att vilja klå fasantuppen. Det hade han slutat med för ganska många år sedan. Det var som om de accepterade varandra, inte respekterade kanske, men absolut accepterade.

-Hur många år har fasanen funnits hos oss, frågade jag och avbröt därmed Victors melankoliska sinnesstämning. Eller var den kanske mer sentimental? Nåja, jag ville inte prata om det där mer ändå.
-Varför bryter du det samtalsämnet, frågade han och de blå ögonen gjorde sig stora och runda.
-Vet du att fasan betyder fågel från Phasis? fortsatte jag utan att vänta på svaret.
-Nej, det visste jag inte.
-Och att den har 18 eller 16 pennor i stjärten, alltså fjäderpennor?
-Nej, Victor suckade.
-Nå hur länge har vi haft hanen eller tuppen, jag vet faktiskt inte vad det kallas, i vår trädgård, frågade jag envist. Jag ville inte tala om det. Det som kommit ifatt mig. Det som jag förträngt så länge. Jag ville inte.
-JAg vet inte det heller, det har ju kommit nya. Som om de nedärver lusten att vara i vår trädgård just, sa Victor.
-Ja så är det väl, antar jag. Nedärvt och betingat beteende. Du föder dem med bröd och så blir det nedärvt att det finns mat hos oss. Kanske. Förresten är Phasis ett antikt namn på floden Rioni i Georgien. Bara så att du vet.
-Intressant, sa Victor och såg allt annat än intresserad ut. Mer bekymrad. Varför vill du inte tala om det?
-Vilket, frågade jag. Och låtsades dum. Vilket i sig var dumt, eftersom Victor inte var det minsta dum.
-Att du har tappat i vikt och är så trött, sa han. Och såg åter bekymrad ut.
-Jasså det, sa jag och formade munnen till ett förvånat "o".
-Ja just det, Victor suckade.
-Men jag vill inte, för att jag tycker det är ointressant. Och jag känner mig inte sjuk. Bara lite trött. Det blir bättre nu när våren har kommit. Mer lust, mer ork. Och aptiten kommer säker som en bonus. Tror du inte?
-Nej, jag vill att du går till doktorn. Det är vad jag vill. Samtidigt som Victor sa det med eftertryck, såg han uppgiven ut. OCh jag såg min chans att smita undan. Uppgivenhet från hans sida brukar betyda total resignation, han skulle inte tjata om jag höll emot.
Jag tittade åter ut på fasanen och katten. Katten låg under det fula trädet, som vi i alla år hade sagt att vi skulle hugga ned, men som aldrig hade bivit nedhugget. Jag förundrades över livet. Vad mycket vi hade sagt att vi skulle göra. OCh sen aldrig hade gjort det. Men å andra sidan hade vi gjort väldigt mycket också. Vi hade rest, klättrat i berg och dykt i Röda havet. Jag hade i femtioårspresent fått en resa där att simma med delfiner ingick. Det hade jag också gjort.
Men det var ändå mycket som förblev ogjort. Som att hugga ned det fula och skabbiga trädet.

Victor tog min hand. Han höll den med båda sina varma händer. Han sträckte sig över bordet och rörde vid min kind. Så där som han alltid hade gjort, vad jag kunde minnas i alla fall. Jag lät honom.

-Du måste gå till doktorn.
-Jag ska, sa jag innan jag hann tänka efter. Det var som en reflex. Att gå honom till mötes.
-Jag följer gärna med dig, sa han.
Jag tittade på honom och kände samma gamla bekanta ömhet och kärlek till denna man. Jag reste mig från stolen och gick och satte mig i hans knä. Istället. Snusade in doften av honom. Kysste honom.
-Det behöver du inte, sa jag. Jag kan gå själv. Kan själv!
Det sista i en barnsligt trotsig ton. Men bara på skoj.
-Det vet jag väl att jag inte behöver. Det vet jag väl att du kan. Han skrattade lättat och höll mig om midjan. Han la sitt huvud mot mitt bröst. Och sen vände han huvudet och gnuggade näsan mellan brösten. Han drog ett djupt andetag.
-Du vet att jag inte kan tänka mig att leva utan dig, sa han i det att han andades in doften från mig.
-Nej, jag vet. Och därför ska jag gå till doktorn, jag lovar. Om du lovar att ta reda på hur många år en fasan lever. Så att jag kan räkna ut hur många vi har haft i vår trädgård under de femton år vi har bott här.
-Jag lovar, sa han och jag kände att han log. Båda kinderna liksom snuddade vid var sitt bröst, som om de höjts. Alltså log han.

-Nu går vi till sängs en stund, sa jag. Jag vill ligga hos dig. Sa jag och menade det i biblisk mening.
-Inte mig emot, svarade Victor. Tog ett tag runt mig och reste sig med mig i famnen. Det kändes lyxigt. Vad som felades mig skulle bli en annan fråga. En annan dag. Inte just nu.
Kärlek har ingen ålder, tänkte jag när vi låg där bredvid varandra, efter den berusande färden. Men det är nästan otäckt att livet går så fort, alldeles för fort. I alla fall när man har det bra. Jag lutade mitt huvud mot hans axel. Kände värmen från honom. Och tänkte inte mer på livets framfart. Jag hade det här livet. Hur fort det än hade gått, så var det i alla fall mitt liv.