SkrivPuff: Utmaning 106 - 16 april

SkrivPuff: Utmaning 106 - 16 april

- Hur många gånger måste jag säga till dig att jag inte vill ha kontakt med dig, sa hon när hennes pappa, för vilken gång i ordningen hade hon ingen aning om, ringde upp henne.
- Men, varför är du så arg på mig, sa han i luren. Det lätta bruset från mobiltelefonen hördes hela tiden och gjorde henne både irriterad och stressad. Hon ville verkligen inte tala med honom.
- Men för fan pappa, vad tror du? Du skriver mail fyllda med anklagelser som är helt ogrundade. Du talar om för oss att vi är arroganta som inte vill försörja dig och halva Frankrike. Du kallar mig för oduglig, arrogant och utan respekt för dig. Vad vill du att jag ska tycka? Vad vill du att jag ska göra?
- Men nej, jag ville ju bara berätta vilken god affär du skulle kunna göra genom att köpa min lägenhet.
- Pappa! Hon skrek nästan. Jag vill inte köpa din lägenhet för att du har försatt dig i en ohållbar situation genom att ge lägenheten till brorsan. Som nu är bankrutt. Han har alltid varit bankrutt. Det visste du, ändå gav du bort lägenheten till honom. Vi andra visste hela tiden att det skulle gå åt helvete.
- Så var det inte. HAr du ingen tilltro till mig och din bror? Hans röst lät farligt nära henne. Men hon var som alltid, inte ett dugg rädd för denna patetiska figur som gjorde anspråk på att vara hennes pappa. För länge sedan hade hon kastat honom på sophögen. Hon var helt ointresserad av hans åsikter, av hans tjafsande och hans evigt anklagande mail. Förr var det åtminstone brev, tänkte hon. Och tuggade på knogen vid långfingerleden.
-Du och jag har för länge sedan slutat förstå varandra, sa hon och kände med ens tröttheten svepa in över sig. Det var så länge sedan att det sista jag minns är när du sa att jag hade dig för pengarna, du vet när jag fick gå om gymnasiet. Det är sisådär en 30 år sedan. Alltså måste förståelsen varit långt innan dess.
Hennes pappa harklade sig. Och hummade någonting näst intill ohörbart, men det lät som "teven" och "50000 kronor" och "omräknat blir det 5000 Euro"...sen hörde hon ingenting mer.
-Adjö pappa, sa hon helt utan dramatik.
Hon kände ingenting mer än trötthet. Ingen sorg, ingen ilska, ingenting annat än trötthet. Hon strök med ena handen undan håret ur ansiktet. Och bestämde sig för att gå och klippa sig nästa dag.