Upplösningen: Axel Asks öde

Han vaknade av att månen sken honom rakt i ansiktet. Omedelbart kände han stanken från sig själv. En stank av urin och avföring, av svart och ihållande skräck, av molande tankar om döden.
Munnen var intorkad och hans ögon sved, huvudet kändes större än en melon och i öronen susade det, ett enerverande och skrämmande ljud. Hunger kände han inte längre, men törsten var omåttlig.
Han tittade sig omkring i rummet och skrek till. I ena hörnet stod den skrämmande lilla mannen som han först mött när han kom hit, för …ja hur länge hade han suttit här. Ett dygn, två dygn. Han visste inte. Tankarna var uppenbart inte klara nog att reda ut det, rädslan försvann också i samma stund som skriket klingat ut. Vad kunde den här mannen göra honom som de inte redan hade gjort. Hans ansikte var blodigt. Hans armar värkte och från dem steg en lukt av inflammerat kött. Fötterna var svullna och helt omöjliga att röra på. Vad skulle mannen kunna göra honom mer än att döda honom? Fast å andra sidan, han ville inte dö. Åter kröp skräcken fram ur sina mörka gömslen.

Mannen var helt tyst och när han började gå mot Axel Ask, hördes absolut ingenting.
-Jag gör vad som helst, bara ni släpper mig fri, Axel Ask pep. Rösten höll inte. Han harklade sig och fortsatte.
-Vad som helst, jag har pengar. Vad har jag gjort? Vad vill ni mig? Ask avslöjade med ens sin rädsla och ångrade sig.
-Min hustru har ringt polisen, det kan ni vara säkra på, gnällde han. De är er på spåren. Ingen kan gömma sig hur länge som helst.
Mannen var tyst. Ask talade för döva öron, det insåg han. Men skräcken drev honom.
-Ni kommer att få långa straff. Ni kommer bli lynchade. Ni kommer aldrig ut, era djävla psykopater. Skrek han. Han studsade själv till. Han tyckte att skriket kom någon annanstans ifrån. Inte var det väl han som skrek så. Som en kvinna, som ett barn.

Mannen var nu framme vid Axel Ask. Fortfarande kom inte ett ljud över läpparna. Axel Ask hyperventilerade. Han kunde inte styra det. Plötsligt kom den lille mannens högra hand farande och en örfil ven över Asks kind. Hans huvud vreds åt sidan och han kunde känna hur det knyckte till i nacken. Men andningen blev jämnare och lugnare, hysterin la sig.
-Håll käften och lugna ned dig, väste mannen nära Asks öra. Du ska bara göra som jag säger.
Ask nickade stumt. Han hoppades att mannen inte skulle märka hur läpparna darrade, hur hakan blev skrynklig, som på ett barn som snart skulle börja gråta.
-Du vet vad du har gjort, vad det här handlar om, väste mannen. Har du blivit en lipsill? En gnällig unge.
Axel Ask kunde inte för sitt liv bedöma mannen. Vem fan är det här, tänkte han. Vad vill han mig? Skräcken började ge vika. Ingenting hände ju, så varför vara rädd. Axel Ask gaskade upp sig.
-Ska ni släppa mig nu. Jag behöver gå på muggen, jag behöver dricka. Jag har inte ätit på flera dagar. Han vred sig en aning och det smärtade till i axlarna och handlederna i samma stund. Hans ansikte förvreds till en grimas.
-Sätt dig rakt fram, titta inte på mig, sa mannen och hans röst var nu tydlig och klar. En stämma som vore han operasångare, en vacker tenorröst. När muskelberget kommer, nästa gång ska du få gå på muggen. Till dess sitter du här.
Mannen tog ett hårt grepp om Axel Asks ena hand, vred den.
-Ser inte särskilt snyggt ut. Men det går över, jag lovar. Sa han bara. Sedan smög han bort och ut genom dörren, för att strax komma tillbaka med en väska i handen. Det såg ut som en datorväska, men det betvivlade Ask. Månens vita sken genom fönstret gav mannens ansikte ett genomskinligt intryck, hårt och kallt. Ask rös till.

Mannen med det bleka ansiktet och hårda blicken, eller om det var månskenet som skapade en chimär av hårdhet, Ask undrade där han satt fast i sin stinkande kropp, drog fram ytterligare en stol. Ställde väskan på den. Han öppnade locket och började mixtra med någonting. Eftersom han skymde stolen stod den i mörker och Ask såg ingenting av vad som försiggick.

Så drog han fram stolen närmare Ask, kom fram till denne och tog ett rejält tag om Asks skjorta och slet upp den. Asks hårlösa bröst blottades, blottlades. Mannen drog med fingrarna över bröstet.
-Som en barnrumpa, sa han. Len som en barnrumpa. Bra, gör det enklare att fästa. Det sista mumlade han fram.
-Vad ska du göra, Ask kände desperationen komma krypande. Han kom ingenstans. Började röra sin kroppshydda, som på något sätt hade förlorat sin imponerande storlek.
-Sitt still, sa mannen och rösten var som flinta. Asks rörelse stelnade samtidigt som mannens ord tonade ut. Ask kände andedräkten från sig själv. Var han redan döende, tänkte han. Han brukade vara så noga med hur han luktade från munnen, borsta tänderna, skölja ordentligt. Tandläkarbesök varje år, fina tänder, inga elaka odörer. Nu var det som om han hade ett ruttnande lik inom sig. För en sekund lyckades han glömma rädslan för mannen med väskan. Fy fan, tänkte han. Hela han var som en stinkande bomb. Det dallrade om hans haka, tunt skinn, ovanpå fett. Fast hade han inte magrat. Undrar hur många dagar, jag varit här. Fy fan.
Han såg inte att mannen tog ett steg mot honom. Snabbt satte han elektroder på bröstvårtorna. Axel Ask hann aldrig tänka klart, det brände till i hans bröst. Axel Ask svimmade. Han vaknade snart av en snärt mot huvudet.
-Var är jag, gurglade han fram.
-Här, sa mannen. Och log, ett infamt leende. Axel Ask tyckte att mannens tänder såg diaboliska ut. Och ut ur pannan växte horn, som var glödgande röda. Axel Ask skakade. Hans hjärta bultade hårt mot halsen. Hjärnan var tom, som en konservburk tömd på innehåll. Ekande tom. Hjärtat började slå volter i hans bröst. Åter brände det till. Han höll på att sprängas. I bitar. Mannen stod lugnt och tittade på när bankdirektör Asks ansikte först blev högrött och därefter lakansvitt.
Snart var det över. Mannen tog bort elektroderna från bröstvårtorna. Höll sedan fram en flaska av plast, med ett nappliknande föremål i toppen. Ur flaskan rann vatten över ansiktet på Axel Ask. Han försökte slicka i sig vattnet, men tungan var tjock och vägrade att lyda honom. Mannen lyfte upp flaskan och satte den till Asks mun. Vattnet rann ned i den torra strupen. Vattnet var inte kallt, men svalkade ändå. Axel Ask glupade i sig det.
Vatten var det enda han kunde tänka på. I övrigt kände han bara förvirring. Hjärnan kändes mjuk och uppblött. Han förstod ingenting.

Mannen vände sig åter om. Han tände en cigarett. Han rökte långsamma bloss, men djupa. Cigarettens pelare av glöd blev lång. Han vände sig åter mot sin fånge. Satte cigaretten till dennes hals och tryckte till. Åter svimmade Axel Ask. Och vaknade av en örfil.
Ett nytt tryck med den glödande cigaretten över kinden. Det gjorde inte bara ont, det var en smärta som var outhärdlig. Men han kunde inte skrika.
Plötsligt såg han Sandra vid dörren, hon stod med en flaska desinfektionsmedel i ena handen och bomull i andra. Hon baddade med bomullstussen över sin brännskada som satt precis ovanför bysten. Hon grät tyst. Och baddade. Och grät. Så öppnade hon blusen och fortsatte att dutta med bomullstussen över sina sargade bröstvårtor. Den ena blödde, och blodet rann längs med hennes platta mage. Och blandade sig med tårarna. Från hennes handled stod benet rakt ut. Hon tittade på den och baddade med bomullen. På hennes hals var fula svarta märken efter händer. Hon försökte knyta en silkeshalsduk runt halsen, men den gled upp och blottade halsen. Hon knöt igen, men den gled av henne. Hon böjde sig ned och det skymtade fram ett jack mitt uppe på hjässan. Såret glipade kraftigt, och ur det rann mer blod. Nu skrek Axel Ask. Eller han vrålade.
Han skakade på huvudet, blundade och tittade. Sandra stod kvar i dörröppningen.
Mannen med det vita sammanbitna ansiktet, tittade mot dörren och Axel Ask var säker på att han nickade åt Sandra. Hon log mot Axel och blottade en sårig mun.

Mannen vände sig åter mot Axel Ask. Hornen var nu längre och tänderna lika så. Axel skrek återigen rakt ut. Till luften tog slut. Han gled sakta in i mörker. Han märkte inte när hans ringfinger skars av. Vigselringen placerades i hans mun.

-----------

Axel Ask vaknade långsamt upp. En sprängande smärta från ena handen löpte som en stubintråd upp i hans medvetande. Han kände något främmande i sin mun och spottade ut det samtidigt som han lyfte sin hand. Han noterade snabbt att han inte hade några handfängsel på sig längre medan han förde handen mot ansiktet.
Ett skrik kom över hans läppar och han ryckte till så att hela kroppen stod i en båge upp från det hårda golvet.
Han stirrade på handen utan att förstå. Ringfingret var borta, han kunde bara inte tro det, och stängde ögonen, men värken i handen där en gång fingret suttit var så påtaglig att han omöjligt kunde ha tagit fel. Och när han tittade på golvet framför sig låg vigselringen som en åminnelse om det finger han en gång haft.
Som ett litet barn började han gråta, tårarna formligen strömmade nedför hans kinder.
Jag lever i alla fall, tänkte han. Jag lever, jag kan vara utan finger. Händerna var inte fängslade, men han noterade istället en kätting längs golvet. Han följde den med blicken från sina fötter till ett rör i ett robust element. Kedjan låg snodd runt röret och fortsatte sedan ut genom ett fönster, som stod på glänt.
Det här skulle han nog kunna komma undan, tänkte han och glömde med ens att han saknade ett finger och att det gjorde så ont att han nästan inte kunde andas.
Han stöttade sig med den friska handen och lyckades med stor möda att resa sig upp. Han linkade fram till fönstret och tittade efter kedjan. Den löpte från elementröret ut genom fönstret och satt fast i ett järnrör som stod rätt upp från marken nedanför fönstret.
Om jag bara kan rycka loss elementröret, tänkte han, så kan jag ta mig ut genom fönstret. Han estimerade avståndet från fönstret till marken till ca tre meter. Han skulle klara det även om han skulle skada sig, räknade han med.

Han hörde motorljud på avstånd. Ljudet närmade sig och det kändes som en déjà vu. Han började rycka hårt i kedjan. Röret var envist och ville inte ge vika. Han drog och slet, mer förtvivlat ju närmare motorljudet kom. Till sin lättnad hörde han plötsligt att ljudet började vika av och han förstod att bilen inte var på väg till ödehuset.
Han arbetade hårt och envetet med röret. För en stund gav han upp, men bestämde sig för motsatsen och fortsatte ihärdigt sitt arbete.
Hur många timmar han höll på, visste han inte. Det hann bli mörkt och han hade inte rubbat elementröret en centimeter tycktes det, men plötsligt gick det av och han kunde snurra av kedjan från det. En lättnadens suck kom över hans läppar. Under hela tiden hade han inte hört ett ljud annat än fåglasången utanför. Inte en bil, inte ett mänskligt ljud överhuvudtaget.

Axel Ask, som hade blivit svettig och varm, luften var fortfarande het och kvalmig, fick nu upp fönstret och klättrade försiktigt upp på fönsterkarmens nederkant. Hans ben kändes slaka och han hade svårt att hålla balansen. Byxorna var stela av smuts och skavde mot huden. Han mådde illa och var vimmelkantig. Han fick tag i karmen intill sig innan han hunnit falla bakåt. Livrädd för att hamna inne i rummet istället för utanför huset.
Plötsligt hörde han motorljud igen. Hans hjärta tog ett hopp och han tappade balansen och föll handlöst ut genom fönstret. Han föll med huvudet först.

De allra sista bilderna i hans huvud blev en resumé över hans år med Tina och sedan med Sandra och deras blåslagna ansikten och kroppar. I hans huvud spelades scener upp, han förstod att det var han själv som var djävulen. Ändå bad han om förlåtelse. Om och om igen stod han på knä och bad dem om förlåtelse. Deras ansikten flöt ihop, Tinas och Sandras, och de tittade med plågade ögon på honom.

Ute var det svart, uppenbarligen var himlen full av moln, inne i Axel Asks huvud blev det nattsvart. Hans sista tanke var en bön om att få dö.