SkrivPuff: Utmaning 112 - 22 april

SkrivPuff: Utmaning 112 - 22 april

Dag ut och dag in, satt jag där på gräsmattan utanför skyddsrummet. Tillsammans med mina kamrater. Väntade på att något skulle hända, vad visste inte någon av oss.
Ibland hörde vi det vinande ljudet av granater som kom emot oss. Då reste sig alla först försiktigt upp och därefter rörde sig massan av människokroppar hastigt och utan hänsyn till varandra mot den pansarbeklädda dörren ned till rummet. Det rum som skulle ge oss skydd.
En av de unga kvinnorna ramlade varje gång och andra klev rakt över henne. Ibland på henne. Hon skrek och grät.
Jag böjde mig ned och hjälpte henne upp. Varje gång var det likadant. En av de unga kvinnorna ramlade och andra trampade på henne. Jag stannade och hjälpte henne upp. Till slut kom känslan av déjà vù att bli så stark att jag greps av förvirring.

Dag ut och dag in. Lugna stunder ute på gräset på kullen som var taket på skyddsrummet. Människorna, vi, rann ut över kullen och ut på gräset nedanför. Uttråkade i stunder och rädda i stunder då det ven i våra öron av ljudet från granaterna. Vi såg dem brissera inom räckhåll för oss. Fast det var tvärtom. Vi var inom räckhåll för dem. Fienden.

Och ständigt denna scen av fallande kvinna som jag hjälpte upp. Väntan var olidlig. Jag kunde inte skilja ena dagen från den andra. Vi räknade granater. Pratade om när det skulle bli eld-upphör. Om det skulle bli eld-upphör. Ibland drack vi alkohol, för att väntan skulle bli mindre svår.

Jag blev aldrig rädd, inte på riktigt. Jag tittade på barnen som bodde där. De var inte rädda. När granaterna föll i vårt område gömde de sig under badkaren, eller sprang med snabba steg mot skyddsrummen. De visste precis. Och väntade till anfallet var över.

Vart tog dagarna vägen? De var så lika. Jag väntade. På vad? Jag gjorde mina böjningar för att hjälpa kvinna upp. Det var den enda avvikande rörelse jag gjorde. Under mörkret kunde vi röra oss lite mer. Men alltid i närheten av skyddsrummet.
Jag och Maximilian drog ut madrasser och la oss på, utomhus, för att få andas frisk luft. Där låg vi och studerade den mest stjärntäta himmel jag någonsin sett. Vi höll varandras händer. Och rörde oss inte. Inga avvikande rörelser. Vi viskade. Nätterna var ofta tysta. Ibland en granat - katouschor kallades de. Långdistansgranater. Då rusade vi upp, men stannade i dörrhålet. Ville inte ner i den instängda grottan. Vårt skydd. Vi blev varandras skydd istället.

Dagarna gick. Eld-upphör blev det till slut.
Jag och MAximilian reste till södra delen. Levde på stränderna. Sov där och pratade om allt. Han var min bästa vän. Ingenting mer. Väntan fanns inte. Den långa väntan på ingenting. Vi åt vattenmeloner som vi köpte av druserna - beduinerna. De vandrade på garvade fötter. Sinais glödgade sand bekom dem inte. Jag och Maximilan brände fötterna.

Jag återvände. Och befann mig åter i väntan. Eld-upphör igen. Och där kom Maximilan vandrande. Längs med vägen mot mitt hus. Väntan på honom var över. Väntan på granaterna var över. Och jag var glad igen. Jag kastade mig med hjälp av linor ut i Jordanfloden. Det svalkade. Jag var åter i arbete. Upp klockan fem på morgonen, innan hettan blivit för svår. Arbetade hårt. Jag planterade cypresser på sumpmark, klippte gräset med åkgräsklippare och rensade ogräs i de vackra trädgårdarna.
Väntan var över. Och lika glittrande låg Jordanfloden framför mig. Som om granaterna aldrig funnits. Som om väntan var en del av flodens själ. Och ingenting kunde rubba dess balans. Som om mänsklig grymhet och idioti inte berörde det minsta. Naturen vet att vänta.