Skrivpuffsuppgift nr 92 - Uppmärksamhet

Han stod på sin frisersalong, bakom stolen där hon satt. Han babblade på i vanlig ordning och hon lyssnade, skrattade, hummade och var tyst om vart annat.
Egentligen ville hon nog helst ha lugn och ro, slumra lite till och med, men det var omöjligt för hans tjattrande om ditt och datt.

Hon tyckte mycket om honom. Han var snäll, kunnig och ömsint. Lite ledsen längst in. Det kände hon tydligt. Men kunde inte sätta fingret på det riktigt och vågade väl inte fråga heller.

Hon hade vid ett tillfälle antytt någonting åt det hållet, men han hade bara skrattat bort det. Och sagt att han var lycklig. Lycklig för sin lille son, lycklig för sin sambo. Och lycklig med sitt jobb. Det var två år sedan.

Idag upplevde hon att hans nerver mer låg på ytan. Han klippte med en frenesi som nästan låg på gränsen för henne. Han hade klippt hennes hår i nästan tre år och han gjorde det alltid bra. Hon var aldrig missnöjd, tvärtom alltid nöjd.
Det var inte det. Men hans nervighet la sig ovanpå hennes hud och gjorde henne känsligare än vanligt.

-Hur är det idag, frågade hon vänligt.
-Jättebra, sa han medan han koncentrerat klippte hennes lugg.
Hon funderade en stund på om hon skulle våga pressa honom ytterligare. Och bestämde sig.
-Är det verkligen sant, frågade hon med rösten fylld av tvekan.
-Ja, jo, men min sambo har flyttat ut och tog vår son med sig. Vi har gjort slut.
-Vi?
-Nja, jag har gjort slut. Och hon, fortsatte han diplomatiskt. Jag vill inte tala om det.
-Nej, nej visst inte. Vi behöver inte prata om det. Hon log i spegeln åt honom. Han log ett snabbt leende tillbaka. Sedan återgick han till att klippa. Hon studerade honom noggrant. Någonting var det.
Någonting i hans sätt att röra händerna över hennes huvud. Någonting i hans fladdrande blick och i ryckningarna kring munnen. Nervöst. Hektiskt, jagat.

Han snurrade runt henne från sida till bakhuvud till andra sidan. Kontrollerade att allting var som det skulle.
-Det här blev ju finfint, sa han. Du har vackert hår, min vän. Och du, tack för att du frågar hur jag har det. Jag vill inte tala om det, för det är så jobbigt just nu. Men det kommer att bli bättre. Sen.
-Ja det blev jättefint, sa hon och tyckte det. Vi kan tala om det när du känner dig redo. Eller om du aldrig vill tala om det. Jag rättar mig efter dig. Men jag finns här om du vill.

Hon reste sig upp och han borstade av håret i ansiktet på henne, de små håren som alltid la sig över näsan, i pannan och tinningarna.
-Du är snäll. Sa han och tog emot pengarna.
-Åh, sa hon. Jag är ledsen för din skull. Att det kraschade i din och din sambos relation.
-Tack, sa han enkelt.

Hon gick ut därifrån med en känsla av att allting inte stämde. Men hon ruskade av sig det så snart hon hoppat in i bilen för att köra och handla.
Hela eftermiddagen gick åt till storinhandlingen. Det ockuperade hennes hjärna och hon glömde förmiddagens känsla.
------
Han gick hem på kvällen. Klockan var halv åtta. Lägenheten var ödslig. Han kände sorgen. Stark och närvarande.
Han satte sig i soffan. I hjärnan snurrade kaos. Hela hans liv rullade i vågor genom hjärnans alla skrymslen och vrår.
- Du är värdelös, sa en röst inom honom, totalt värdelös.
Han kunde inte höra fåglarna som kvittrade i våryra utanför hans fönster. Han hörde heller inte gässen som flög över taken, hemvändarna som kom tillbaka från sin sydliga tillflyktsort. Han kunde inte se björkarnas musöron, det vackra tecknet på vårens verkliga ankomst. Krokusarna i rabatterna nere på bakgården, var en påminnelse om smärtan i livet. Ingenting syntes viktigt för honom. Längre.

Han ringde sin bästa kamrat och bad honom komma om en halvtimme.
-Om en halvtimme, varför just om en halvtimme, sa kamraten.
-Gör bara som jag säger.
-Visst visst, jag kommer om en halvtimme. Kamraten tyckte att det var märkligt, men sa ingenting mer. De la på luren.

Han tog fram ett rep ur städskrubben. Knöt en snara. Ställde fram en stol och tog ned boxsäcken. Därefter hängde han snaran i kroken.
Han ställde sig på stolen och la snaran om halsen.

----

I kyrkan satt människor tyngda av sorg. Men mest av allt tyngde skulden. Den blodfattiga skulden. Ansikten som stod bleka mot ljus klädsel, riktades mot den vita kistan längst fram i kyrkan. Blickarna vända inåt, i känslan av att inte ha varit uppmärksamma.