Oändlighet och en bild - skrivpuffsuppgift 114

Om jag någonsin trott att jorden slutar vid horisonten, hade jag kanske aldrig vågat segla mot den.
Men horisonten är ingen fix punkt. Den förflyttar sig tillsammans med mig. Det är det som är så eggande och berusande.
Jag seglar ensam. Min båt är trygg och för sig säkert över ytan. Oavsett väder, är den min trygghet.

När jag tröttnat för den mig åter i hamn. Lika lugnt och tryggt. Ingenting skrämmer mig utom det faktum att det skulle förhålla sig så att oändligheten verkligen är oändlig. Liksom horisonten aldrig tar slut, den skiftar bara skepnad. Så kanske oändligheten ovanför mig faktiskt är just oändlig.

I slutet av allting måste det finnas en vägg. Men bakom väggen finns någonting? Har jag fel? Vad jag ser är inte vad som verkligen finns. Jag kan inte tänka i fler dimensioner. Det skrämmer mig. För om det blå ovan mig är oändligt, vad är då oändlighet?

Seglen slakar ibland. Då vaggar båten, men står stilla. Ibland är det nästan storm, vattnet öser in över däck. Men jag är aldrig rädd. Seglen står som spända bågar över min kropp som hänger över relingen. För att jag ska balansera min skuta.

Bara himlen skrämmer mig. Och tjusar mig! Eggar min fantasi, ger mig ångest och sluter sig omkring mig. Sänker sitt blå tak över mitt huvud. Och skriker ut sitt "Jag är oändlig".

Det är något annat det än horisontens oändlighet som rör sig runt samma yta. Vår vackra jord.