skrivpuffsuppgift 117-eld

-Vad gör den där karln här, viskade Josefin till Herman. De stod vid vårelden och stirrade in i de vackert orangegnistrande lågorna. Hon puttade på sin make, i riktning mot en man som stod en bit ifrån dem, grannarna på Västangränden. Mannen hörde inte dit. OCh Josefin upplevde hans närvaro som hotfull. Varför visste hon inte, men i alla fall hotfull.
-Äh, väl bara en förbipasserare som ska vidare sen. Alla fascineras av eld. Herman fnös. Fruntimmer, tänkte han. Och det visste Josefin. Att han tänkte så, alltså. Hon puffade till honom igen och väste något som han inte uppfattade.

Axel från nummer 12, Örjan som bodde med Anja på nummer 16, Tomas från nummer 9 - nyligen skild från Elisabeth - och Bengt som var gift med den tjusiga och allom omtalade Birgitta och bodde på nummer 1 stegade fram. De klarade sina röster och började sedan sjunga Studentsången och fortsatte sedan över till i följd två Evert Taubevisor. Deras röster steg upp mot skyn, i två stämmor, rena och snygga.
Herman vägrade konsekvent att vara med. Trots att han i unga år sjungit Barbershop och varit med i Lunds studentsångare.
Därefter höjde de alla sina öl- och vinglas i en gemensam skål. Till våren.

Middagen hade de ätit på Josefin och Hermans altan. Liksom de gjort i alla år, Josefin räknade tyst för sig själv, femton år var det i alla fall. Några hade försvunnit och några nytillkomna under åren som gått. Herman och Josefin hade i vart fall varit med alla Valborgsmässoaftnar, utom det år då deras hus hade brunnit. Men det var länge sedan. Det var andra året efter att de hade flyttat in.

Det var året då de dessutom förlorade allt, då Herman blivit av med sitt jobb. OCh framför allt, deras son Gustaf hade dött i en trafikolycka. Det året var någonting som de aldrig talade om. Hon och Herman. Gustaf var deras enda barn. Och det var dessutom det enda de kunde få. Efter Gustafs födelse hade läkarna opererat bort hennes äggstockar och livmoder.
Sorgen efter pojken hade aldrig gått över, men de hade lärt sig att leva med den. Men i tystnad. Tystnade hade ibland hållit på att göra henne galen. Men hon levde hellre med Herman och tystnaden än utan Herman och ändå i tystnad.

Middagen hade avlöpt under samma trevliga former som alltid, förutom den korta stund då Tomas tappade koncepterna och välte bordet där grilltillbehören stod. Axel och Herman hade gått hem med honom, men han hade återvänt inom kort. Lugnare och sen drack han inte mer av den väl tilltagna alkoholen som stod på ett annat bord.
Tomas bad om ursäkt och satte sig sedan hos Josefin. Han berättade för henne om sin sorg. Hon lyssnade och tröstade. Hon visste vad en förlust innebar. Tomas lät ytterligare en strid ström av tårar rinna. Han snöt sig och sen var det över. Josefin var lättad. Det var alltid jobbigt med känsloutbrott. Hon hade ju själv stängt sådant inne så länge, att hon knappt visste hur det var att känna efter.

Fortfarande stod mannen kvar, trots att nu elden började falna. De gjorde sig beredda att gå därifrån, för att fortsätta festande på Josefin och Hermans altan, men Josefin tog ett ordentligt tag i Herman.

-Vi måste se till att släcka elden ordentligt. Karln står ju fortfarande kvar. Hon talade tyst med bestämt.
-Sch, fräste Herman.
-Vad då, har vi inte haft tillräckligt med olyckor. Han kanske är pyroman, sa hon fortsatt bestämt.
Hon stirrade på mannen och bestämde sig. Hon gick med snabba steg fram till honom och ställde sig bredbent och med armarna i kors precis framför honom.
-Vem är du, sa hon skarpt. Det här är en privat tillställning.
-Åh förlåt, sa mannen artigt. Jag älskar vårelden. Men bor i en lägenhet och i det området har vi ingen valborgsmässovaka.
Plötsligt såg hon att han var en gammal man. Hans vita hår stod i en sky runt honom. Hans bruna och väderbitna ansikte utstrålade vänlighet och livserfarenhet.
Hon harklade sig och visste inte vad hon skulle säga.
-Jag har alltid älskat elden, sa han. Jag är gammal brandman och elden var ju en del av mitt liv. Så jag drömmer mig tillbaka till den tid då jag arbetade och slet med att släcka bränder. Därför fastnade jag här. Jag ber så hemskt mycket om ursäkt om jag störde.
-Äsch, sa Josefin ångerfullt. Jag är så misstänksam. Mitt hus har en gång brunnit ned - eller heter det upp? Men du är naturligtvis välkommen att titta på vår eld. Vi ska gå tillbaka till altanen nu och spela lite spel och äta lite nattamat Det hade varit roligt om du ville följa med och acceptera det som en ursäkt för mitt utspel.
Mannen log. Han klappade Josefin på handen som hon höll utsträckt mot honom.
-Det låter väldigt trevligt, sa han. Men först måste ni se till att elden är ordentligt släckt. Annars vet man inte vad som kan hända. Han log återigen, ett mystiskt leende.

Josefin fick de övriga att hjälpa till med att släcka elden. De hade en slang från ett av husen dragen till brasan. När elden var släckt tittade sig Josefin omkring, men mannen var borta.
Hon kunde inte riktigt få kläm på vad det mystiska leendet betytt. Men hon berättade inte om det för någon. Och inte heller att hon hade bjudit in mannen.
De andra hade inte heller tagit någon notis om händelsen mellan Josefin och den äldre mannen. Herbert hade bara fortsatt att tala med grannkarlarna. Som om ingenting hade hänt.

Den natten sov Josefin oroligt. På morgonen vaknade hon. Och allt var precis som vanligt. Hon mindes inte riktigt hur mannen sett ut och inte heller varför hon tyckt att hans leende var så mystiskt.
Hon satte sig med sin kaffekopp och slog upp tidningen, som Herman varit och köpt.

"Äldre man gripen för anlagd brand i bostadsområde i östra Lund" stod det. På bilden sågs en man gå iväg med två polismän. Man såg bara ryggen på honom. Men det var något bekant över mannen. Det vita håret, klädseln. Hon kände själv hur hennes mun gapade.