Inlägg
Min far tog, efter en hjärthinneinflammation, till vana att hålla sig för hjärtat och sucka. Min far var martyr. Fast det förstod inte jag.
Far fortsatte att ta sig för hjärtat och sucka, länge efter att han tillfrisknat. När något gick honom emot. Eller när någon gick emot honom. Som jag.
Från början blev vi rädda, vi barn. Så småningom förstod vi att det var hans sätt att utpressa oss. Det var då han slutade att sucka och ta sig för hjärtat. Eftersom vi slutade att göra honom till viljes.
Det var skönt. För oss alla. Fast inte för honom. För det var då vi slutade att göra honom till viljes.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Bra! Fick mig att tänka på en kompis vars mamma brukade utstöta såna där darrande ångestsuckar så fort vi var där och grisade (tappade några smulor) i hennes kök. Sen skrattade vi och började imitera henne så fort hon gått ut...
SvaraRadera