Skrivpuffsuppgift 338 - Exkludera

-Vad tänker du på, frågade Klas bekymrat där de satt vid köksbordet. Det var lördag morgon och de åt en långsam frukost. Radion spelade All by myself, Eric Carmens röst nästlade sig in och väckte ett minne i Sara. Ett minne som gjorde ont. Ett av många smärtsamma.
-Hallå vännen! Vad var det som hände nu? Sara tittade på honom, utan att se honom. Det var Tomas hon såg.

Hon satte på sina små flickor Klara och Becka mössor och vantar, overallerna. De var färdiga att åka till mamma och pappa. Ettåringen kravlade omkring på golvet och tvååringen höll henne i handen då Tomas kom ut i hallen.
-Jag vill inte att du åker, sa han med försåtligt mild röst. Han gick fram till henne och kramade om henne, viskade i hennes öra.
-Jag slår ihjäl dig, bara så att du fattar det.
Klockan var sex på morgonen, hon hade inte sovit en blund. Hela natten satt hon i fåtöljen i vardagsrummet och lyssnade på All by myself, i hörlurarna. Om och om igen. Hon vaggade sig själv. Tom i huvudet, hon hittade inga lösningar. Tomas stod över henne, han hade slutat att slå. Nu stod han där bara. En stor del av natten, utan att säga ett ljud. Hon blundade men vågade inte tänka. Till slut gick han och la sig.

För varje slag Tomas gett henne, blev hennes huvud allt mer fyllt av tomhet. För varje förnedrande ord han sagt, blev huvudet fyllt av blanka ytor. Det ena goda minnet efter det andra raderades ut och blev ingenting. Inte ett ljud sa hon. Han viskade att han skulle slå ihjäl henne, viskade när han kallade henne det ena namnet efter det andra. Hon var en hora, ett luder. Han upprepade sig gång på gång. Slagen var som tungt regn över henne. Hårt och skoningslöst slog han henne i bröstet, i magen och han tog stryptag på henne. Hennes ansiktshud var öm och röd, örfilarna var många. I ansiktet slog han inte med knutna nävar. Hon stod stilla och tog emot. Hon visste inte om hon var paralyserad eller om det var av rädsla för att han verkligen skulle slå ihjäl henne som hon inte sa så mycket som ett ljud eller gjorde det minsta motstånd. Var det en medveten handling?

Hon ville att han skulle försvinna, eller helst gå upp i rök, ut ur hennes liv. Så skulle hon själv slippa ta steget ut ur deras gemensamma liv. Hon orkade aldrig själv. Inte heller den här gånge åkte hon till mamma och pappa. Hon stannade, läkte sina fula blåmärken, dolde det som skulle döljas. Gick till universitetet varje dag. Flickorna på dagis. De var för små att veta någonting. Tomas var för smart för att slå henne i deras närhet. Han var för smart för att slå särskilt mycket där det syntes. Samtidigt som blåmärkena med tiden läkte, blev såren inom henne allt större.

-Hallå! Sara!
-Äsch, det var ingenting särskilt. Gamla dåliga minnen bara. Kan vi stänga av radion, eller en ny kanal kanske? Orkar inte med den här låten.
-Självklart, svarade hennes make. Han stängde av radion. Vill du prata om det?
-Nej, helst inte nu. Du vet ändå vad det handlar om, alla åren. Alla åren av slag och hot. Det är som det är, de dyker upp ibland, de onda minnena.
-Jag vet.

Skrivpuffsuppgift 337 - En bomb

-Får jag be om tystnad, tack.
Sorlet kring middagsbordet avstannade.

Det skrapande ljudet när en stol dras ut från bordet har den karaktären av signal till omgivningen. Det var alltså det snarare än Johans ord som fick folk att tystna.

Johan harklade sig. Adamsäpplet guppade till när han svalde en extra gång.

-Vi har någonting att fira idag, sa han och blinkade till Sara. Johan var ingen gamäng, snarare en tillbakadragen och timid människa, därför fick blinkningen Sara att skratta till. Det lät som ett gnäggande och hon tystnade snabbt när allas blickar vändes mot henne istället.
Johan vägde på hälarna. Tyst, som om han samlade sig en aning.

Sara försvann i det förflutna, tankarna förde henne lång tid tillbaka och framåt igen.
Hur hon och Johan hade blivit vänner, när de började första klass. Barndomen i Kivik, barndomen i Kristianstad. Även om inte Johans föräldrar hade sommarstuga i Kivik, tillbringade Johan själv många somrar där med Sara och hennes bror, Anton.
Hon mindes deras första sommardopp i Havet. Hon mindes också sin första kärlek Lars och Johan som blev både svartsjuk och ledsen. Hur hon hade vinglat mellan de två och bestämt sig för ingen. Johan och hon pratade om det, blev de allra bästa vänner istället. Och aldrig mer talade de om det därefter.

Efter ungdomstiden i Kristianstad for de samtidigt till Lund för att läsa på universitetet. Johan till ingengör och hon själv till jurist, ett val som hon ångrat många gånger om. Johan passade bra i sitt yrke, hon inte alls i sitt. Juridiken var en träaktig vetenskap, Sara opponerade sig hela tiden. Och passade aldrig riktigt in i kåren av jurister. Tyckte hon själv. Men valet var en revolt mot mammas och pappas bohemiska och konstnärliga inriktning. Hon ville inte bli som dem, då. De protesterade och hänvisade till hennes talang som skribent. De ville att hon skulle bli journalist. Därför blev hon jurist. Först nu, vid pass femtio år, tog hon sitt förnuft till fånga och gjorde precis det som föräldrarna hade insett var hennes talang. Hon skrev, för brinnande livet. För att ta igen alla år då jag inte skrev en rad, annat än åtal brukade hon säga till Klas när han frågade varför.

Johan gifte sig så småningom med Vickan som blev hårfrisörska. Hon var sommargranntjejen i Kivik. Sara tänkte på hur orättvist det var. Johan hade älskat Viktoria så mycket som man bara kunde begära av en människa. Men Viktoria träffade en annan man, en rörmokare från trakten, en riktig kraftkarl. Och Johan och hon skilde sig, det var flera år sedan, men Johan hade aldrig kommit över henne. Han ville helt enkelt inte.
Sara gifte sig med Tomas, läkarstudenten från Lund. Han misshandlade henne. Och äktenskapet var en ren och skär misär, men varade ändå i ett decennium. Vad det var som gjorde att hon inte kunde ta sig ur, hade tagit henne ytterligare tio år att förstå. Fyra döttrar födde hon och kunde därför inte ångra sitt äktenskap. Trots allt hade flickorna kommit till i det. Tomas hade knäckt henne på fler än ett sätt. Och hur svårt hade det inte varit att dölja vad han gjorde henne, inför kolleger och poliser hon träffade. Hon blev mästare på att täcka skador, i alla fall. Men barnen var förskonade. Eftersom de var så små när hon äntligen tog sig ur sitt äktenskap. Hon var i alla fall lycklig för det.

Runt bordet satt nu alla deras vänner, vänner som genom året kommit till och några som varit med sedan ungdomen. Hon gled med blicken över dem. Glad över att de satt här med henne och Klas. Vänner som Klas och hon fått gemensamt de år de levt tillsammans. De var totalt tjugofyra runt det gamla och enorma ekbord, som hon och Klas ropat in på en auktion i Italien för många år sedan. Det var slitet och rispigt, men vackert. Vilket sjå det hade varit att få det transporterat hem till Lund. Hon log för sig själv när hon tänkte på det.
Samtidigt knackade Johan henne på axeln och bröt hennes tankar.


-Sara har fått ett kontrakt med bokförlaget Minbok och hennes bok Vintersaga kommer ut till hösten, fortsatte Johan. Det är helt fantastiskt och jag är så glad för hennes skull. Jag är säker på att Anna-Karin och Gunnar höjer sina himmelska glas för sin dotter, stolta, där de sitter på molnkanten och dinglar med benen.
Rösten darrade knappt märkbart till. Sara log stort och varmt mot honom, väl medveten om att Johan ansträngde sig för att hålla talet till henne. Hon nickade ett tack. Han höjde sitt glas mot henne. Övriga runt bordet höjde även de sina glas.
Sara skrattade nu högt för att dölja rörelsen, sorgen och glädjen blandad.

-Tack kära vänner, sa hon och skålade med dem alla.

-Ja må du leva ut i hundrade år, sjöng Klas alldeles malplacé. Sara skrattade igen.
-Älskling, helt fel, log hon.
-Ånej du, svarade Klas. Jag vill att du ska leva i hundrade år, så att du kan skriva intelligenta romaner och glädja världen i jättemånga år. Han höjde åter sitt glas mot henne och skickade en stolt slängkyss över bordet.

Johan harklade sig på nytt.
-Jag hade en sak till, sa han. Sorlet som tilltagit stannade åter av.
-Jag och Vickan ska gifta om oss.
Alla runt bordet stirrade förbluffat på honom. Det var som om en bomb brisserat i rummet och alla blivit döva av smällen. Munnar rörde sig, men ingen hörde ett ljud.

Sara blev mest förvånad av dem alla. Vem ska han gifta om sig med, tänkte hon men i en plötslig insikt förstod hon hur det förhöll sig. Hon tittade förvirrat än på Johan än på Vickan, som satt vid andra änden.
-Med varandra, fortsatte Johan. Han hade velat förhala det hela en aning. Han böjde sitt huvud bakåt och skrattade högt och med en glädje som väl ingen kunde ta miste på.
-Med varandra, upprepade han. Vickan skrattade också hon. Mest för att hans skratt smittade, men också för att det var så roligt med de reaktioner hon studerat bland vännerna vid bordet.
Blickarna vändes nu mot henne, för en bekräftelse.
-Ja det är sant, sa hon och slog ut armarna, så att hon faktiskt viftade till sin bordsherre, den mycket stela Jesper - det fanns en anledning till att de två fick varandra till bordet, naturligtvis. Hon skulle liva upp honom och han skulle möjligen kunna göra henne lite gott med mer intellektuella diskussioner. Nu slog han ut sitt glas i rena förskräckelsen och det röda vinet rann ned i knäet på Eva, som satt på hans andra sida. Hon reste sig dock snabbt och förhindrade en katastrof på sin limegröna klänning. Eva tog en servett och lyckades få bort vinet innan det fastande.
-Guskelov för siden, utropade hon. Och satte sig därpå. Ingen brydde sig om Vickans lilla fadäs. Alla var förvånade och glada.

-Men, utropade Sara, hurra! Vad roligt.
Hon blev uppriktigt glad. De bästa vännerna skulle återförenas.

-Ett fyrfaldigt leve för brudparet, utropade Klas.
-Du är i Skåne, ett trefaldigt, ska det vara. Skrek någon över bordet, för att överrösta Klas.
-Jaja, ett trefaldigt leve för brudparet, då. Hurra hurra hurra.

Skrivpuffsuppgift 336 - I

Iver, inviga, illmarig, intensiv, intelligens

Sara stod på trappen till sommarstugan, den som gått i släkten på hennes mamma Anna-Karins sida i flera generationer.
-Du får den nu, sa Anna-Karin och smekte henne kärleksfullt över skulten, där de satt. Anna-Karin på översta trappsteget och Sara på nästföljande. Det var förra sommaren.
-Nej men, det är ju din stuga, svarade Sara. Och pappas. Vi kommer ju ändå hit varje sommar, så det spelar ingen roll vem som äger den.
-Jo, det blir bättre skattemässigt. Du ska ju ändå ärva den en dag. Det är lika bra att du får den som gåva nu. Hennes mamma insisterade. Det var något sorgset över hennes rörelser och den kärleksfullhet som fanns i blicken när hon tittade på sin dotter, den sommaren. Sara noterade. Och skrämdes.

Den sommaren var Anna-Karins sista. På hösten dog hon stilla, i oktober månad, årest vackraste. Sjukdomens förlopp var snabbt. Det fanns inget att göra. Morfinet gjorde Anna-Karin otillgänglig men smärtfri. Sara satt där nästan varje kväll i en månad. På slutet var hon där dag som natt. Ibland med ett eller flera av barnen. De grät.
Mormor var bäst, hade alltid varit bäst. Och allt kring henne var kärlek. Och möjligen lite tjat om att de måste äta, flickorna. Men de åt som sparvar om det inte var morfar som lagade maten. När morfar var död, åt de som sparvar igen.

-Mormor får inte dö, grät Matilda, yngst och skirast av de fyra barnen. Och skörast.
-Man vet aldrig när ens sista frack är färdig, hade mormor sagt lakoniskt till sin dotterdotter. Den sys i hemlighet. Och först när den är färdig får du veta.
Matilda såg förskräckt på sin mormor, som tittade på henne illmarigt bakom tunga ögonlock. Och plötsligt hade skrattet tillrat fram och de två tog varandras händer. Den enas ung och tunn, den andras blek och åldrad.
-Du ska inte vara rädd, sa Anna-Karin. Matilda skakade på huvudet och börjat gråta igen.

Sara blev föräldralös. Helt och fullt. Föräldralös. Lös från föräldrar. Lossgjord från föräldrar.
-Det låter vackert, men är det värsta som finns, hade hon skrikit till Klas när Anna-Karin var död.
-Jag hatar dig, skrek hon till honom. Han vaggade henne. Och hon grät sin sorg med lika stor intensitet som hon med iver vandrat med sin mamma över kullarna i Brösarp och simmat i bäcken som rann där. Som barn.

Stugan i Kivik var det vackraste stället på jorden, det hade Sara alltid tyckt. Närheten till Havet. Det var ljuvligt. Och det var barndom och mamma och pappa.

Mamma, kära, kära mamma, tänkte Sara och hann inte värja sig innan smärtan slog en knytnäve rakt i hennes mage. Hon kröp ihop i kramp och kunde inte gråta. Inte mer. Där fanns sorgen. Mitt i allt det överväldigande sköna, fanns den. Mitt i allt det roliga. Saras nya liv, Klas, barnen som kom intrillande allt eftersom under sommaren. Men sorgen levde sitt eget liv.
-Jag är föräldralös, sa hon högt ut till Havet. Och jag vill ha min mamma tillbaka!

Barndomens dofter kom till henne. LdB. Det var det som var mammas doft. Och doften från liljekonvaljen som blommade bakom stugan om våren.
Utedassets fräna odör, när sommarens värme steg till outhärdliga grader. Pappa som städade den. Mamma slapp.

Barndomens ljud. Knattret från skrivmaskinerna. Pappa och mamma satt i bersån med varsin och skrev. På kvällarna när hon låg i sitt rum i väntan på sömnen, stod dörren ut till trädgården öppen och hon hörde klirret från vinglasen, föräldrarnas lågmälda röster och samtidigt svävade kaprifolens söta doft in i rummet.

I dessa hemligheter hade hon invigt sina flickor. De skulle bära dem med sig även efter hennes frack var färdigsydd. Och sedan skulle samma hemligheter bäras till deras barn.
Det var en tröst.

Skrivpuffsuppgift 335- Att öppna en lucka

Sara ställde sig i dörröppningen in till sovrummet. Hon tittade på sin sovande man. Han låg alldeles stilla på rygg. Ansiktet var fridfullt och det enda som hördes i rummet var de lugna andetagen. Han sov djupt och till synes drömlöst. Sara kunde minnas hur det var i början av deras liv tillsammans.

Hur bedårad, hur tjusad hade hon inte varit. Det knottrade sig på hennes hud av bara tanken på hur det var. Då och nu fast på helt olika sätt.

Klas klev rakt in i henne, den där gången för en herrans massa år sedan. Han var ömsint, tystlåten och intellektuell. Han hade humor som var så torr att det inte alltid hade varit lätt att förstå när det var skämt och när det var allvar. Det var egentligen ingenting märkvärdigt med Klas, men han var Klas. Rakt igenom, på något märkvärdigt vis. Han gjorde inget väsen av sig. Han var. Det fanns ingen annan förklaring.

Klas sa faktiskt sällan någonting alls om sig själv eller om vad han tänkte. Själv hade hon pladdrat på, i vanlig ordning, som om ingen tid fick gå förlorad. Fast det inte var så alls. Det fanns hur mycket tid som helst, men Sara visste inte att dröja, det var helt enkelt så hon fungerade.
Hon berättade, han var tyst. Hon lyssnade, men han var fortfarande tyst. Så hon fick börja gissa. Så var det, mindes hon nu. Hon fick helt enkelt gissa.

Men Klas var tack och lov dålig på att dölja sina känslor. Fast det var han omedveten om. Men han sa ingenting. Under lång tid, kom ingenting riktigt fram som kunde Sara något om hans historia, något om honom själv. Sara fortsatte att gissa och gissningar blev med tiden allt mer kvalificerade. Det roade henne, faktiskt.

Sara tassade nu fram till sängen och böjde sig ned, kysste Klas på munnen. Hon strök över hans bleka panna. I det att hon gjorde så, öppnade han ögonen och hon skrattade till. Han tittade nämligen förskräckt på henne. Som om hon hade skrämt honom.

-God morgon älskling, nu ska jag strax åka, sa hon leende. Blev du rädd?
-Nej, jag blev inte rädd, svarade han. Sov djupt bara.
Klas drog ned sin hustru till sig. Hans kroppsvärme spred sig till henne och han snusade in hennes doft av parfym och nytvättat hår. Den välbekanta doften av hans kvinna.
Den där lite unkna och kvardröjande lukten av älskog och sömn låg över hans hud. Hon tyckte om den.
-Lycka till idag, viskade han i hennes öra och höll om henne hårt. Jag älskar dig.
-Jag älskar dig, viskade hon tillbaka. Jag ringer så snart jag är klar. Hämtar du mig på Sturup?
-Självklart, svarade Klas.

Sara reste sig upp och gick ut ur rummet. Hon ångrade sig och gick tillbaka, stannade åter till i dörröppninge och blåste en kyss mot sin man. Han tittade på henne med en blick som inte gick att ta miste på, den var bara kärlek. Han formade läpparna i en kyss, Sara rös av välbehag. Sedan gick hon.

Hon tog på sig kappan och gick ut genom ytterdörren. Det var råkallt ute. Taxin stod nedanför och väntade. Chauffören klev ut ur bilen och gick runt den och öppnade dörren till passagerarsätet åt Sara. Det skulle ta tjugofem minuter till flygplatsen och hon hade tid till lite eftertanke. Skönt nog var chauffören inte den pratsamma typen och hon kunde krypa in i sig själv och kura där.

Tankarna for omkring en stund, men så fick hon åter fatt i den tidiga morgonens funderingar på Klas och hur det hade varit.
Sara hade aldrig tröttnat på honom. Aldrig känt att hon inte stod ut, men ibland hade hon blivit tokig på honom. Främst för att han aldrig sa något om vad som försiggick i hans huvud. Vad känner du nu, hade hon ofta frågat. Men sällan fått något svar. Annat än möjligen någonting skämtsamt, torrt skämtsamt.

Men så en dag, hände något. Sara förstod att det handlade om förtrolighet, men också om att det i längden inte går att hålla vem man är dold för den man älskar. Det var som om dammluckan äntligen kunde öppnas. Och då kom allt. Alla känslor, alla sorger och all ångest. Allt det hon hade känt, men han aldrig berättat om. Den dagen var en dag av tröst, och hon höll den som en av de största dagarna. Då fick hon stora delar av sin mans riktiga historia. Det hon hade vetat intuitivt.

Sedan den dagen var Klas en mycket gladare människa. Han var sig lik på de allra flesta sätt, men han var definitivt mycket gladare och öppnare. Och hon slapp för det mesta att gissa. Det gav deras äktenskap en skjuts framåt.

-Jag dög ingenting till, hade han sagt. Jag har aldrig fått vara någonting annat än den snälle killen. Ingen självkänsla, inte har jag vågat visa ilska, inte skrattat tillräckligt. Och jag kan inte förmå mig till att känna riktig lycka. Annat än tillsammans med dig. Och inte riktig ilska heller. För det är farligt med ilska. Jag hatar konflikter, för att det inte har varit tillåtet. Jag har varit deprimerad långa tider och djupt sorgsen. Det var den enda känsla som var tillåten i min uppväxt. Sorg.
-Sorg, sa Klas. Vem bärs i livet av att ständigt känna sorg? Samtidigt har kraven på mig alltid varit höga. Jag måste bli någonting. Vara någonting viktigt. Och det blev jag ju, är jag ju. Men tråkig har jag alltid varit och ångest har jag alltid haft. Över allt och ingenting. Att du älskar mig är obegripligt.
-Att jag älskar dig är fullt begripligt, hade hon svarat. Du är min stora kärlek, och det är fullständigt logiskt. Hade hon sagt och känt glädjen inom sig.

Dammluckan behövde aldrig stängas igen. Klas förstod att det fanns kraft i henne, Sara, kraft nog att hålla emot. Nu och då hade han berättat ett fragment från sitt liv. Och hon pusslade och la den ena biten efter den andra. Pusslet skulle kanske aldrig bli färdigt. Men vems pussel är någonsin färdiglagt förrän den dag livet avslutas, hade hon tänkt. Tänkte hon nu.

Taxin stannade plötsligt och Sara vaknade ur sin tankevärld. Hon betalade rundligt och klev ut i den fortfarande kyliga luften. Hon tittade ut mot flygplatsen, tog ett par långa kliv över gatan och in i transithallen. Tankarna på Klas och hennes liv, försvann i en hast. Nu gällde det henne själv, hennes framtid. Hon var fylld av förväntan och spänning.

Skrivpuffsuppgift 333- Alla goda ting är tre

Sara tittade sig omkring i den fullständiga röra som rådde på skrivbordet. Inte nog med att hon hade försovit sig och därmed missat den buss hon nödvändigt måste ta till Malmö, hon hade också kommit för sent till det här halvårets viktigaste möte.

Ett möte hon väntat på i flera månaders tid. Ett möte som var så viktigt att det bara inte fick missas. Vilket hon precis hade gjort. Åtminstone den fråga som var viktigast för henne, personalresursen och fördelningen av den.
Resultatet blev att hon fick nöja sig med tre nytillskott, istället för de fem hon hade tänkt att hon skulle få. Den som inte är på plats får inget att säga till om. Så är det.

Hon hade känt sig som ett åskmoln när hon gick därifrån. Huvudet sprängde. Gråten låg som en stock i halsen och täppte till andningen. Tyckte hon.

Och helgen som hade varit så fantastisk. Hennes bror hade plötsligt stått i dörren, efter många års bortavaro. Bara så där. Utan förvarning och utan att ha hört av sig på alla dessa år. Hon hade blivit så glad. Varm i hjärtat. Helgen hade flugit iväg. På söndagkvällen hade de suttit uppe och talat med varandra i evigheter. De hade druckit vin och berättat för varandra om sina liv. De mindes ihop, men också isär. Det var märklig, konstaterade de båda, att deras minnen av föräldrar och barndom inte på alla punkter var desamma.

Och så var det vardag igen.

På hennes skrivbord låg nu också allting huller om buller. För det blev hon mest arg och gråten försvann ur struphuvudet, som avdunstad.
-Lagen om alltings jävlighet, muttrade hon för sig själv. Hon var fullt medveten om att det var hennes eget fel. Både personalresursfrågan och att skrivbordet var belamrat med osorterade handlingar och dokument.

-Hej! Var har du varit?
Sara vände sig om, irriterat slängde hon huvudet bakåt. Det röda håret for i en virvel runt huvudet.
-På möte! Hon blängde ilsket på sin biträdande chef, Karl-Erik. Är det nåt?
-Nä, oh nä, jag bara undrade, sa han, förvånad över sin chefs bitska ton. Vilket möte var nu det?
Sara drog med händerna över ansiktet, tänkte efter. Det var ju faktiskt inte Karl-Eriks fel att hon kommit för sent, inte fått säga sitt i personalfrågan och att det var rörigt på hennes skrivbord. Det var helt och hållet hennes eget.
-Det var det viktigaste mötet och jag kom för sent. Sa hon lakoniskt. Ruggade på kroppen. Försökte klara hjärnan innan hon fortsatte. Vi fick bara tre nyanställningar. Jag skulle ju begära fem och argumentera för det också. Men fick inte. Frågan var avgjord när jag kom till mötet. Förbaskat också.
-Ajaj då. Vad gör vi då?
-Tja, sa Sara. Hon himlade med ögonen och lyfte händerna mot skyn. Ber till Gud kanske.
Karl-Erik log.
-Allvarligt, sa han.
-Vi får skriva ihop någonting smart, eller snarare jag får skriva ihop någonting smart. Och sen vänder jag mig till Leif med det.
-Jag hjälper dig, sa Karl-Erik beredvilligt. Vi har ju diskuterat det, så vi kör det ihop. Du är inte ensam.
Karl-Erik gick fram till Sara och klappade henne farbroderligt på kinden. Hans hand var lika stor som hennes ansikte.
Hon kände sig liten brevid Karl-Erik. Han var åtminstone dubbelt så stor som hon. Men mentalt brukade hon känna sig dubbelt så stor som han. Men i detta nu, kände hon sig allt annat än stor.
-Tack, Kalle. Sara kände ömhet. Och tacksamhet.

-Jag måste ordna lite först. Vi har möte, du och jag, klockan ett.
Karl-Erik nickade och gick ut ur Saras rum. Hon kände en överväldigande trötthet. Det senaste halvåret hade varit förfärligt. Hon slet och slet. Varje dag började hon med föresatsen om att hon skulle hinna med ett visst antal av sina arbetsuppgifter. Det slutade alltid med att hon inte hann med en bråkdel och ändå var hon sist att lämna arbetsplatsen. Varenda dag.
Jobbet var ingenting annat än ett Sisyfosarbete. Och för varje dag som gick kände hon mer och större olust inför arbetet. Och mindre motivation.
Hon stirrade tomt på sitt skrivbord. Sedan drog hon en djup suck och bestämde sig för att hämta en kopp kaffe.
Med kaffekoppen i handen gick hon därefter runt och hälsade alla sina medarbetare godmorgon, precis som vanligt.
När det var avklarat gick hon åter in på sitt rum. Sucken kom utan att hon hann hindra den. Tänk att inte skrivbordet hade rensat sig själv. Hon började röja.
Sara tänkte sällan allt för länge, innan hon agerade. Ibland var det bra, ibland mindre bra. Allt berodde på omständigheterna.

Röjningen tog henne nästan en timme. Lunch blev det ingen. Istället läste hon mail, sorterade papper och la antingen in i mappar eller slängde. Den största delen hamnade i papperstuggen.

Klockan ett satte sig Sara och Karl-Erik att skriva sitt yrkande på att roteln skulle ha fem nya ordinarie medarbetare. Klockan två var de klara och Sara kände sig nöjd, trots allt.
-Det fixar sig, sa Karl-Erik uppmuntrande. Det här har vi gjort jättebra. Det finns egentligen inga motargument. Eller hur?
Det sista var ingen fråga, ett konstaterande mera.
Hon ringde upp Leif Svensson, sektionschefen.
-Hur kommer det sig att du inte kom i tid, sa han. Det är inte likt dig. Alls.
Sara såg honom framför sig. Det godmodiga ansiktet, som inte alltför sällan snabbt blev terrieraktigt. Men han tyckte om henne och även om de bråkade ganska ofta, hade de en bra relation. Chef och medarbetare.
-Jag försov mig, svarade Sara. Jag är så fruktansvärt trött. Utarbetad helt enkelt. Därför kom jag för sent.
-Nåja, det är som det är. Men skicka över yrkandet till mig. Det fixar sig. Och du, Sara, du måste börja gå hem i tid. Och delegera arbetsuppgifter.
Hon hörde hur bister han såg ut när han bannade henne. Det var bistert. Allt var bistert. Tyckte hon. En råkyla kröp in under skinnet på henne.
-Tack Leif, sa Sara utan att känna någon glädje eller lättnad. Det förvånade henne inte särskilt. Ingenting förvånade henne längre. Inte ens den energibrist hon led av.
De sa hej och Sara stod kvar vid skrivbordet. Hon sänkte det och satte sig på stolen.
Jag vill inte längre, tänkte hon. Hon la huvudet i händerna och det enda hon kände var den oändliga tröttheten.
Tankarna rörde sig hastigt och hon hade svårt att få fatt på dem. Förstå dem.

Hon försökte hitta nöjdheten. Trots allt var det nu ordning på skrivbordet. Personalfråga skulle lösas. Det var två goda ting. Även om de inte var livsavgörande.
Och visst kunde hon känna en viss tillfredsställelse i det. Det kunde hon om hon grävde lite. Det gjorde henne glad. Jag är inte död än, tänkte hon och skrattade högt åt sitt dramatiska ordval.

I samma stund som hon skulle lyfta telefonluren och ringa hem, ringde det i den.
-Sara Grankvist, svarade hon.
-Hej, det här är Magda Karlsson redaktör på Minbok bokförlag, sa en röst i andra änden.
Sara kände en ilning av spänning och blev stum.
-Vi skulle vilja träffa dig angående ditt manus.

Alla goda ting är tre.

Skrivpuffsutmaning 331- ett avbrott i vardagen

Fast en kall vind låg på från nordväst lyckades solen ändå ge lite värme. Början av april i Skåne var i vart fall varmare än samma tid i Stockholm, konstaterade Sara när hon steg ut på trappen med tre mattor i famnen.
Hon stannade till och lät strålarna från vårsolen värma ansiktet. Hennes röda hår glänste och fräknarna skulle bli många under det kommande kvartalet. Det gladde henne.
Sara hade inte alltid tyckt om sina fräknar, men numera tyckte hon de var ett pikant inslag i det annars bleka ansiktet.

Sara steg ned från trappan och gick runt hörnet på huset och fram till mattställningen där hon hängde upp en av mattorna. De andra två la hon bredvid sig på marken. Det var torrt.

Det var tungt att piska mattor, men ändå skönt på något underligt vis. Kanske mest för att det gavs tillfälle till utlopp för energin.

Frenetiskt piskade Sara mattorna och lät dem sedan hänga på altanräcket för att de skulle få en doft av utomhus. Av jord, av frisk luft. En doft av vår, kanske.

Hon tog en runda i trädgården för att studera innehållet i rabatterna. Blommor av allsköns sorter blommade för fullt alternativt knoppades. Där var påsk- och pingstliljor, pärlhyacinter, vintergäck, tulpaner och så något som hon inte visste namnet på.

Lite ogräs som redan kommit upp, nöp hon bort och blev alldeles jordig på fingrarna. Hon förde upp handen mot näsan och drog in doften av den mörka myllan, borstade bort jorden mot byxorna och gick därefter in igen.

Husets rum var stora och ljusa och fönstrena enorma. Tyvärr ser man också hur smutsiga de är, tänkte Sara och tog dammtrasan.
Hon gick rum efter rum och dammade fönsterkarmar, golvlister, bordsytor och skåpsluckor.
Sara tyckte om det monotona i att städa. Rörelserna som stillade hennes annars ständigt aktiva och vidöppna hjärna.

Hon tog god tid på sig i varje rum. Tvärtemot sitt normala beteende, där varje moment i uppgifterna utfördes med effektivitet som måttstock.

Hon funderade inte så mycket på någonting, utan lät kroppen arbeta i fred. Det var verkligen skönt. Hon avbröt sig endast för att sätta på en cd med Norah Jones. På repeat. Det fanns något oerhört vardagligt med att städa. Rutinmässigt, enkelt.

Plötsligt ringde det på dörren. Först förstod hon inte vad det var som lät. Hon var så inne i musiken och sina göromål att ringsignalen kändes avlägsen och som om den inte riktigt tillhörde hennes värld.

Ljudet från ringklockan blev ihärdigare. Sara ryckte till och insåg att det visst var hos henne det ringde.

Hon gick med något dröjande steg mot dörren. Egentligen ville hon absolut inte bli störd.

Hon öppnade dörren och stirrade häpet på personen som stod där med ett glatt leende.
-Nu blev du förvånad va, sa han.
-Ja, verkligen. Vad gör du här? Sara hade inte släppt dörrhandtaget men kände nu en plötslig glädje och öppnade istället famnen för sin bror.
De hade inte sett varandra på många år. Han kramade henne hårt och länge. Snusade in doften av henne. Syrran.
Hon kramade honom lika hårt tillbaka. Brorsan.

Brodern steg glatt in i Saras hem. Öppnade kylskåpsdörren och plockade ut ost och smör, korv, messmör och kaviar.
-Mmm, sa han. Messmör och kaviar. Det var länge sen.
Han tittade i kylskåpet. vände sig mot sin syster.
-Öl, har du någon öl?
-Ja, i källaren, sa hon. Jag hämtar. Hon skrattade för sig själv när hon gick ner i källaren för att hämta ölen. Han var sig lik. Det var han verkligen. De hade inte setts på så många år och han stegade in i hennes kök som om det var den naturligaste sak i världen.

Han bodde i Spanien. Hade bott i USA. I Sydafrika. Ja lite varstans. Aldrig någon ro, aldrig någonting som hade fått honom att stanna upp, stanna kvar. Förrän de senaste åren, då Spanien alltså hade blivit hans fasta boplats.
Brodern, Anton, hade levt på ständigt flyende fot. På något vis. Sara reflekterade över hur lik han var sig. Att han aldrig riktigt förändrades. Han var samma människa, såg likadant ut. Något äldre, kanske. Men inte mycket. Hon hade alltid känt hatkärlek till honom. Därför att han skrämt henne när de var små. Men nu, nu skrämde han henne inte längre. Och egentligen kände hon numera mest kärlek. Och lite avstånd.
I denna stund bar hon en kittlande känsla av förnöjsamhet och glädje inuti. Ett avbrott i vardagen, ett ovanligt avbrott i vardagen.

Skrivpuffsutmaning 330 - Brevskriverskan

Carola skrev brev. I mängder. Hon spred dem som gödsel omkring sig.
Nå, vad skrev hon om då?
Jo, hon skrev kärleksfulla brev till vem som helst. Hon kände dem inte på riktigt, dem hon skickade breven till. Men likafullt var breven fyllda med kärleksord. En och annan present som kunde få plats i kuvertet skickade hon med. Till den som ville ha, till den som inte ville ha.

Det intressanta var, att i varje mening om kärlek fanns ett stickord. Ett stickord om hennes smärta, hennes plågor och våndor.
Om hennes oförmåga att ta sig ur. Fast det stod det kanske aldrig egentligen. Det berodde nog mer på läsarens förståelse än på innehållet om sanningen ska fram.

Carola själv tyckte om att skriva dessa långa brev. Inte såg hon att de innehöll så mycket mer än bara den kärlek hon trodde sig sprida. Hon var så övertygad om att hon hade det som sin livsuppgift, att vara kärleksspridare, att hon inte märkte att breven till största delen handlade om - Carola.

Carola var fången i sitt martyrskap. I sin offerroll. I varje andetag spred hon sin förkunnelse om att hon inte behövde någonting, att hon ingenting skulle ha för egen del. Varje rörelse hon gjorde berättade om de plågor hon genomgick. Men hon sa ingenting om smärtan. Inte skulle väl hon...

Mottagarna satt generade och stirrade på innehållet i breven. Oro. Rädsla för att skapa olycka. Synd om. Stackare. Eller möjligen. Åh, så kärleksfullt! Men alltid med en känsla av att någonting inte var som det skulle.

En och annan skrev tillbaka.

"Bästa Carola! Jag förstår att du har det svårt. Kanske skulle du söka hjälp. Måste du inte hitta en utväg ur dina plågor? Jag tänker att du kanske skulle börja arbeta istället. Eller hitta på någonting annat att göra. Jag känner dig inte, men utifrån brevet verkar du behöva vända ditt liv till någonting mer positivt. Vänliga hälsningar XX"

Sådana brev kastade Carola helt sonika i papperskorgen. Hon noterade i sin anteckningsbok, den svarta - i den röda noterade hon sådana hon tyckte om - att brevskrivaren inte skulle få några fler brev - inte av henne i alla fall.

De flesta svarade dock henne med lovord. Dessa åkte följaktligen in i hennes röda anteckningsbok.

Carola fortsatte med sitt brevskrivande. Som om ingenting kunde rubba henne. Huruvida hon var en svag karaktär eller inte, överlämnas härmed till läsaren att avgöra.

Skrivpuffsutmaning 321 - Tjuven

Regnet öste ned. Det smattrade hårt mot paraplyer, biltak och på markiser som täckte uteserveringarna längs med gatan.
Morgonen hade varit klarblå och solens värme intensiv. Precis vid lunchtid, mörknade dock himlen hastigt och på några sekunder hällde regnet som en syndaflod ned över de människor som befann sig utomhus.

Människor som suttit i godan ro och ätit sin lunch på restaurangerna under markiser, blev inom ett par minuter dyvåta. De som satt ytterst fick se sin mat förvandlas till en flytande sörja.

En pojke i trettonårsåldern stod i ett gathörn på trappen under ett utskjutande entrétak. Hans blick var riktad stint ut mot en bankomat snett över gatan. Byxorna han bar var smutsiga och hade hål på knäna. Han bar också en tunn, glansig jacka. Runt den unga munnen kunde man ana spår av bittert liv. Han hade ena handen i sin byxficka. Den andra hängde ned medan handen knöts och sträcktes, knöts och sträcktes. Det fanns något nervöst över den rörelsen som inte stämde med den fasta blicken.

Ett trappsteg längre ned och utanför takets skydd, stod en liten flicka med det långa och blöta håret klistrat mot ansiktet. Hon var inte mer än åtta år. Högst. Hon var klädd i strumpbyxor och en alldeles för stor tröja. Hon var blöt, genomblöt.

Hon blickade ned mot marken, som för att skydda det mot regnets hårdhet.
Hon vände sig då och då mot pojken. Munnen rörde sig, hon sa något. Hon vädjade.
Han skakade på huvudet. Fortfarande med blicken fäst på bankomaten. Att där inte fanns en människa, verkade han inte bry sig om.

Flickan huttrade till och tog ett steg upp på trappen och ställde sig bredvid pojken. Hon sökte skydd, alldeles uppenbart. Han knuffade till henne och hon mer trillade än gick ned för trappen igen. Det var uppenbart att han inte ville ha henne nära sig.
Tålmodigt stod hon och tog emot regnet. Hennes kroppshållning visade på underkastelse men också på att hon resignerat.

Lika plötsligt som regnet kommit, lika plötsligt försvann det. Och solen strålade mot människorna igen. Man kunde se att det drogs en gemensam suck av lättnad.
Pojken och flickan var de enda som nu inte rörde sig. De stor kvar på sina platser, som om någon hade förhäxat dem.

Dörren till butiken öppnades och en storvuxen man kom ut på trappen där pojken stod.
Mannens röst hördes över nejden när han röt åt pojken att försvinna från hans butikstrappa. Pojken verkade inte ta någon notis, medan flickan darrade till.
När pojken inte hörsammade ordern från mannen, knuffade mannen till honom. Han föll handlöst nedför trappan. Någon stannade upp. Tittade nyfiket. Ryckte på axlarna och ilade sedan vidare.

-Försvinn din förbannade zigenarunge! Zigenarpack, röt mannen. Pojken reste sig hastigt upp. Det blödde från ena handen, med vilken han tagit emot sig. Han drog med baksidan av andra handen under näsan, där snoret låg som en rännil mot munnen. Flickan grät, men pojken visade ingenting. Han tittade på såret på handen, men vände sedan ryggen till butiken och gick därifrån. Med flickan efter sig. Flickans lång hår låg tungt över hennes huvud. Pojken rörde sig med smidighet mot den plats han hade haft under uppsikt. Utan att vända sig om gjorde han en vinkande rörelse mot flickan som smet förbi honom och ställde sig intill den kvinna som nu stod och tog ut pengar.

Flickan tog tag i pengarna som kvinnan höll i handen och försökte rycka dem från henne. Kvinnan såg förskräckt ut, men saknade inte kraft. Hon höll emot.
Pojken hade seglat upp på kvinnans andra sida och drog henne nu mot sig. Hon tappade fotfästet och förlorade greppet om sina pengar.
Flickan ryckte dem snabbt åt sig och sprang därifrån, så fort benen bar.
Pojken släppte i samma stund kvinnan och försvann runt hörnet på en byggnad vid sidan av bankomaten.
Kvinnan stod kvar, tittade sig både förvånat och förvirrat omkring. Trots att det var fullt med människor överallt, hade ingen reagerat. Hon såg sig omkring, vacklade vankelmodigt men bestämde sig och gick därifrån. Inte ett ljud hade hon sagt. Hon hade inte ens ropat på hjälp.

Flickan och pojken strålade samman i en gränd där han tog pengarna ifrån henne. Han smällde till henne över kinden och skrek
-Se till att stjäla mer pengar, skrek han efter henne, när hon smög iväg. Du har min själ inte gjort skäl för att få mat idag. Han gjorde en elak min som hon lyckligtvis inte såg. Sen stoppade han ner pengarna i fickan och traskade efter henne. Han var hennes chef och var därmed tvungen att hålla uppsikt över henne så att hon inte stoppade pengar i egen ficka. Var det för lite pengar i slutet av dagen, skulle han få stryk själv.

Den dagen stal flickan mer pengar än någonsin. Pojken slapp få stryk. Och natten tillbringade de som vanligt inlåsta i ett skjul. Som tur var hade hon hunnit bli torr innan mörkret föll, hon slapp frysa. Som tur var hade hon gjort skäl för maten hon fått. Hon slapp hungra. Hennes själ var dock mörk och frusen. Hon var en tjuv. En tjuv utan framtid.