Befria

Vem förstod att han var fjättrad i sin ångest? Vem såg hans mörka ringar under ögonen av brist på sömn? Vem förstod hans önskan om att varje morgon slippa vakna upp?
Var han ett offer, skulle offret offras till gudarna för att dämpa deras missnöje. Det var hans önskan. Att hans liv byttes mot hennes. Eller att han slapp vakna till en värld där hon inte fanns. Det skulle han ha velat. Kanske, även om han inte förmådde sig att säga det högt, skulle han få möta henne i någon slags ljus tillvaro. Där själar vilar.

Döden skrämde honom inte. Han längtade befrielse. Från bojorna som satt runt hans smala anklar.
Han såg dem inte, de där människorna som älskade honom, som vördade honom och såg hans lidande. Men vägrade mata hans demoner med medlidande.

Befria mig. Det var orden på hans torra läppar. Befria mig och låt mig vila där hon vilar. Så var hans önskan på morgonen. Varje dag. År till år.

Tid

Tiden är ingenting
Bara en flyktande aning
om något som har varit
något som ska komma

Tiden är ingenting
om vi inte fyller den
med önskningar
mening
minnen

Tiden är ingenting
annat än ett mått
på livslängd
en visare
på vårt livsur

Tiden är ingenting
osynligt sveper den
fram
åldrar oss
förklokar oss

Ibland
och för en och annan

Min alldeles egen

Det är evigheter sedan jag skrev på bloggen. Evigheters evigheter. Jag har helt enkelt inte haft någon lust att skriva. Och kopplat till det inte heller tid.
Nu kände jag dock plötsligt en alldeles outhärdlig skrivtörst. Så här är jag nu.

För två år sedan drygt slutade jag som polis och för ett och halvt år sedan startade jag företag. Vilken kick! Det är roligt, roligt och roligt. Och ingenting annat än roligt.
Klart, det är oroligt också, inte o-roligt, utan oroligt. Ekonomiskt lite läskigt och instabilt. När man är van att ha lön varje månad och vet att den är konstant, oavsett hur och vad så kommer den stadigt in på kontot den 25 i månaden.

Som egen, kan man aldrig så noga vet. Ena månaden är det si och andra så. Men för min del har jag haft det barnsligt enkelt från det att jag startade företaget. Men nu har det skiftat över till att vara lite mindre solklart.

Den största upptäckten är att jag inte förstår hur jag stod ut i 20 år. 20 år! Det är ju fantasitid. Så länge arbetade som polis. Så hände något. Och jag stod inte ut längre. Det var väl den där mognaden man talar om. Ett beslut måste mogna fram. Det går inte alltid, särskilt inte i livsavgörande frågor, tvinga fram ett beslut. Det som är svårast att hantera är identiteten. Att ha sin identitet och tillhörighet på ett visst ställe, är inte något som man kan frigöra sig ifrån på en vecka eller två. Det tar lång tid. Och kanske är jag inte helt fri nu heller. Det finns en lockelse i att ha den där tillhörigheten, och en saknad när man inte längre har den.
Ändå har jag inte ångrat mig en sekund.
Vare sig att jag blev polis en gång, det är så länge sedan att jag inte riktigt minns hur det kändes då, eller att jag tog mig loss. Och startade eget.
Och jag kan fortfarande vara stolt över min insats för demokratiska värden, för människor skydd och för att jag aldrig använde våld under alla dessa 20 år. Jag är stolt över att ha tillhört en modig skara människor. Och jag är glad för alla de erfarenheter jag har fått med mig, allt jag har lärt mig. Att jag har fått uppleva. Alla insikter. Tack.

Idag går jag mina egna vägar, är min egen chef och kan välja vilken riktning jag har lust med och lust till.
Det är fantastiskt.
Och så älskar jag att gå till arbetet. Jag vet att jag gör nytta. Och att jag skapar nya och andra förutsättningar för människor.

Och dessutom känner jag mig så stolt över att jag gjorde det, efter så lång tid. Jag gick. Och kommer aldrig mera åter.

Imorgon är det fredag. Min favoritdag. Det finns något löftesrikt över fredagar. Kanske är det en kvarleva från skoltiden. Eller från måndag-fredag-arbete. Men egentligen är det först nu som det egentligen inte gör någon skillnad.

Må gott!

Utan dina andetag

http://www.youtube.com/watch?v=mNdKZslFxpA&feature=g-upl&context=G2e8db0cAUAAAAAAAAAA


Har inte tid att skriva, men lägger in en låt som jag har spelat in, bara för att göra nåt :) !

Suck (skrivpuff 4 mars 2012)

Min far tog, efter en hjärthinneinflammation, till vana att hålla sig för hjärtat och sucka. Min far var martyr. Fast det förstod inte jag.
Far fortsatte att ta sig för hjärtat och sucka, länge efter att han tillfrisknat. När något gick honom emot. Eller när någon gick emot honom. Som jag.
Från början blev vi rädda, vi barn. Så småningom förstod vi att det var hans sätt att utpressa oss. Det var då han slutade att sucka och ta sig för hjärtat. Eftersom vi slutade att göra honom till viljes.
Det var skönt. För oss alla. Fast inte för honom. För det var då vi slutade att göra honom till viljes.

Om en fälla (skrivpufffsutmaning den 1 mars)

Celia vaknade tidigt på lördagmorgonen. Ångesten låg som fetvadd över henne. För många pints. Helt enkelt och simpelt. Men hon hade i alla fall haft en stunds andrum från Q och Mike och hela den soppan. Så priset var väl värt att betala.

Hon steg upp ur sängen med en bestämd aning om att hon hade lovat sig själv något.
Längs med sovrumsväggarna ilade kölden. Måste vara minusgrader ute, tänkte hon medan rullgardinen for upp med en smäll. Hela Förorten var täckt av snö och från himlen öste det vita ner.

Februari och snöstorm kändes som ett dåligt omen och Celia rös till. Någonting låg och trummade inne i hjärnan. Som en påminnelse om något. Vad det nu kunde vara?

Hon tassade ut i köket, öppnade ett köksskåp och tog ut kaffe plus filter till bryggaren. Hon fyllde den kalkanlupna kannan med vatten och hällde det i behållaren. Hon måttade upp för tre koppar kaffe och startade därefter maskinen. Den gurglade betänkligt. Avkalkning, tänkte hon. Och gick sedan direkt till badrummet.
Där klädde hon av sig naken och ställde sig i badkaret som var rostigt och förmodligen livsfarligt. Hon undrade i sitt stilla sinne när det skulle behaga braka ihop. Vattnet strilade snålt genom duschsilen och det gnisslade i rören. Det blev knappt ljummet och gav ingen lindring åt kölden som krupit innanför huden.

Hon skyndade sig att tvätta håret och sköljde ur schampot så gott det gick med den snåla vattenmängden. Huttrande svepte hon in sig i handduken och nästan skrubbade huden med den för att få upp värmen.
När hon påklädd kom ut i köket igen, var kaffet klart. Hon tog sin favoritmugg och hällde upp det rykande kaffet och konstaterade att hon i vanlig ordning gjort det för tunt. Hon rostade en skiva vitt bröd, bredde smör och la marmelad på. Därefter hällde hon upp ett glas apelsinjuice i ett glas.
Sittande vid köksbordet stirrade hon ut genom fönstret på allt det vita luddet som hängde i luften och låg tätt över marken.
Plötsligt mindes hon vad hon lovat sig själv under gårdagskvällen. Hon skulle ringa polisen och berätta om Mikes planer. Hon vände sig mot telefonen och i samma stund bankade det på dörren.
Celia ryckte till. Ett nytt bankande. Hon reste sig från stolen och gick mot ytterdörren med en krypande känsla av obehag.
Väl vid dörren tvekade hon, men skakade slutligen av sig obehagskänslan och öppnade. Utanför stod Aron, de hade varit grannar hela livet.
Han tog ett nervöst steg bakåt på trappen.
-Oj vad du ser arg ut, sa han förbindligt.
-Va, gör jag? Förlåt, det var inte meningen. Kom in, kom in.
Aron stampade av sig snön innan han stegade in i hallen.
-Brrr, sa han, kallt och otäckt. Vilket väder va! Han babblade på om väder och snö och vind och om allt möjligt och krävde inte Celia på svar. Hon bjöd honom på kaffe och undrade inom sig samtidigt vad han ville, vad hade han för ärende.
-Har det hänt nåt, frågade hon till slut.
-Hänt?  Nej, det har inte hänt nåt, varför frågar du det?
-Tja, det tillhör ju inte precis vanligheterna att du kommer hit en lördagmorgon. Så jag tänkte att du väl måste ha nåt ärende.
Aron tittade ned i bordet och upp över hennes huvud och ner i kaffekoppen.
-Nä, ingenting särskilt.
-Men snälla Aron. Hon väjdade.Det är klart att du har ett ärende, vad för dig hit annars.
Aron flackade med blicken, tittade än på sina knogar, än på bordet eller ut genom fönstret.
-Du är inte korkad, jag vet det. Sa han dröjande. De grå ögonen tyckets blekna i kapp med den ljust grå himlen.
Celia tittade nu uppfordrande på honom.
-Men sjung ut, då. Hon andades knappt. Känslan av obehag var påtaglig, som klister ovanpå huden.
Aron reste sig upp. Och ur fickan drog han en pistol. Celia reste sig så hastigt att stolen föll bakåt.
-En varning, väste Aron.Om du så mycket som knystar om vår grupp till polisen, så är du kokt. Han fäste inte blicken vid Celia. Han tittade på sin darrande hand. Väsandet övergick till flämtande andning.
Celia skrek.
Aron tog sin jacka som han hade hängt över stolsryggen, och rusade ut. Dörren slamrade.
Hon vacklade till och tog stöd mot köksväggen och hann inte reagera förrän hon kräktes upp hela frukosten på köksmattan.

Vanmakt (skrivpuffsutmaning den 27 februari)

När jag hade slunkit av bussen blev jag stående på busshållplatsen. Vad skulle jag nu göra?
Jag tittade på tidtabellen, det var över en timmes väntan till nästa buss mot huvudorten. Det var av nöden tvunget att jag tog mig in, och jag skulle vara försenad. Mötet med Karen, min kamrat från lärarhögskolan, kändes än mer nödvändigt än jag hade tänkt från början.
Jag vankade fram och åter i den snåla blåsten. Och önskade mig någon annanstans.
Hur skulle jag göra med Q? Skulle jag gå till Polisen? Eller inte? Vankelmodet gjorde mig nedslagen. Mike var ett as och jag borde inte låta mig påverkas av hans snicksnack. men trots att jag visste det, blev jag ändå påverkad. Både rädd och ledsen. Och arg. Och fylld av förakt mot mig själv. Och inte minst kände jag mig stängslad, fjättrad vid min egen feghet.

Bussen kom, jag var frusen rakt igenom fett, muskler och ben. Lusten att träffa väninnan var boktstavligt bortblåst. Men inte kunde jag ringa och ändra det nu. Jag hade inte ens ringt och sagt att jag var försenad. Som om jag inte kunde agera normalt.
Det var bara att sätta sig på den nästan tomma bussen. Klockan var halv sju på kvällen. Mörkret hade fallit och kändes tätt och nästan skyddande. Det var varmt och skönt på bussen. Ögonlocken följde tyngdlagen och slöts.
Jag vaknade med ett ryck när ljusen från huvudorten lyste skarpt genom fönstren. Var är jag, tänkte jag och tittade mig omkring. Förvirrad medan dröm, minnen och vakentillstånd bladade sig fram genom mitt medvetande.
Mike stod framför mig med en kniv. Kniven förvandlades till en skallerorm, sen till en babyskallra. Och upp tornade sig Q, utan ansikte men med en mun som drog ihop sig som till gråt.
Och jag stod och tittade på alltihop, oroad över hur jag skulle göra för att allt skulle bli bra.
 I Q:s hand var en dödskalle, från ett spädbarn. Och så darrade hans veka stämma när han sa: Att vara eller inte vara, det är frågan. Du har ett moraliskt dilemma, Celia, fortsatte han och lät som en gossopran i kyrkan. Så var min dröm, som kändes alarmerande verklig.

Jag skakade av mig olusten och  drömmarna och befann mig nu på bussen. Jag sträckte mig mot  stoppknappen intill mig samtidigt som jag reste mig upp, och så tryckte jag till knappen. Det plingade. Chauffören tvärbromsade och jag tappade balansen där jag stod. Han skrek åt mig:
-Du kan väl för fan inte trycka på stopp en halv meter från hållplatsen!
-Förlåt, sa jag. Chauffören muttrade ilsket medan jag tumlade av bussen.

Jag hastade mot puben, där vi skulle träffas, Karen och jag. Jag var försenad och frös åter som en kinesisk nakenhund. Blåsten hade inte mojnat, trots kvällningen. Olusten satt i. Och jag funderade på mitt påtalade moraliska dilemma. En pint skulle kanske hjälpa mig att lösa knuten, att hitta svaret. Jag hade i dagarna läst att lite alkohol gör en människa mer kreativ. Jag kunde ju alltid hoppas.

-----------
När jag på runda fötter gick tillbaka samma väg  fem timmar senare, svor jag heligt att jag följande morgon skulle ringa Polisen och varna för vad Mike hade i görning.
Föga anade jag vad som skulle hända.

Tigga (och be) skrivpuffsutmaning den 24 februari 2012

-Celia, kom och sätt dig här hos mig, sa Mike som satt på bussen in till huvudorten. Jag tvekade. Men kände ögonen på mig. Jag satte mig på kanten av bussätet, så att jag höll ett ben utanför, för att inte komma för nära Mike. Senaste tiden hade jag mått illa nästan varje dag, jag gjorde ett uselt jobb som lärare. Jag var inte mig själv helt enkelt.
-Varför kom du inte på senaste mötet, sa Mike och tittade allvarligt på mig. Han knuffade till mig i sidan samtidigt.
-Jag hade inte tid, skulle förbereda utflykten med eleverna till Stonehendge.
-Du snackar. Mike flinade sarkastiskt mot mig. Du är emot mig. Det är vad det handlar om. Du är bara en skitskraj fröken.
-Jag är rädd ja, sa jag och blev förvånad över mig själv.
-Så du tycker att en sån som Q ska få springa lös bland våra barn, sa han.
-Nej, det tycker jag inte. Men för det första vet vi inte om det är ett osant rykte eller inte och för det andra ska rättsystemet ta hand om det, inte vi.
-Du är så jävla självgod, sa Mike. Och knuffade åter till mig, den här gången så att jag åkte av sätet och hängde på sniskan.
-Du tror att du vet allt, att du har patent på sanningen, fortsatte han.
Jag försökte bevara värdigheten, samtidigt som jag mest av allt ville fly.
Men jag reste mig från min hängande position och ställde mig i gången. Alla stirrade på mig.
-Den som inte för är emot, sa Mike. Och en sak ska du ha klar för dig. Du är ute i kylan. Alla andra är på min sida, alla andra är på. Du kommer bli den ensammaste människan i hela Förorten.
Och sen kommer du att tigga och be om att få vara med. Men du är körd. Hajar du.

Utan att svara gick jag framåt i bussen, och satte mig på en handikappstol.
För hundrade gången, kände jag illamåendet vräka sig över mig. Hjärtat slog som en galning. Jag tryckte på stoppknappen precis vid nästa busstopp. Jag vacklade av. Och kände mig ensammare än någonsing.