Vanmakt (skrivpuffsutmaning den 27 februari)

När jag hade slunkit av bussen blev jag stående på busshållplatsen. Vad skulle jag nu göra?
Jag tittade på tidtabellen, det var över en timmes väntan till nästa buss mot huvudorten. Det var av nöden tvunget att jag tog mig in, och jag skulle vara försenad. Mötet med Karen, min kamrat från lärarhögskolan, kändes än mer nödvändigt än jag hade tänkt från början.
Jag vankade fram och åter i den snåla blåsten. Och önskade mig någon annanstans.
Hur skulle jag göra med Q? Skulle jag gå till Polisen? Eller inte? Vankelmodet gjorde mig nedslagen. Mike var ett as och jag borde inte låta mig påverkas av hans snicksnack. men trots att jag visste det, blev jag ändå påverkad. Både rädd och ledsen. Och arg. Och fylld av förakt mot mig själv. Och inte minst kände jag mig stängslad, fjättrad vid min egen feghet.

Bussen kom, jag var frusen rakt igenom fett, muskler och ben. Lusten att träffa väninnan var boktstavligt bortblåst. Men inte kunde jag ringa och ändra det nu. Jag hade inte ens ringt och sagt att jag var försenad. Som om jag inte kunde agera normalt.
Det var bara att sätta sig på den nästan tomma bussen. Klockan var halv sju på kvällen. Mörkret hade fallit och kändes tätt och nästan skyddande. Det var varmt och skönt på bussen. Ögonlocken följde tyngdlagen och slöts.
Jag vaknade med ett ryck när ljusen från huvudorten lyste skarpt genom fönstren. Var är jag, tänkte jag och tittade mig omkring. Förvirrad medan dröm, minnen och vakentillstånd bladade sig fram genom mitt medvetande.
Mike stod framför mig med en kniv. Kniven förvandlades till en skallerorm, sen till en babyskallra. Och upp tornade sig Q, utan ansikte men med en mun som drog ihop sig som till gråt.
Och jag stod och tittade på alltihop, oroad över hur jag skulle göra för att allt skulle bli bra.
 I Q:s hand var en dödskalle, från ett spädbarn. Och så darrade hans veka stämma när han sa: Att vara eller inte vara, det är frågan. Du har ett moraliskt dilemma, Celia, fortsatte han och lät som en gossopran i kyrkan. Så var min dröm, som kändes alarmerande verklig.

Jag skakade av mig olusten och  drömmarna och befann mig nu på bussen. Jag sträckte mig mot  stoppknappen intill mig samtidigt som jag reste mig upp, och så tryckte jag till knappen. Det plingade. Chauffören tvärbromsade och jag tappade balansen där jag stod. Han skrek åt mig:
-Du kan väl för fan inte trycka på stopp en halv meter från hållplatsen!
-Förlåt, sa jag. Chauffören muttrade ilsket medan jag tumlade av bussen.

Jag hastade mot puben, där vi skulle träffas, Karen och jag. Jag var försenad och frös åter som en kinesisk nakenhund. Blåsten hade inte mojnat, trots kvällningen. Olusten satt i. Och jag funderade på mitt påtalade moraliska dilemma. En pint skulle kanske hjälpa mig att lösa knuten, att hitta svaret. Jag hade i dagarna läst att lite alkohol gör en människa mer kreativ. Jag kunde ju alltid hoppas.

-----------
När jag på runda fötter gick tillbaka samma väg  fem timmar senare, svor jag heligt att jag följande morgon skulle ringa Polisen och varna för vad Mike hade i görning.
Föga anade jag vad som skulle hända.