Om att gå (för) långt - Skrivpuffsutmaning den 23 februari 2012

Ungarna längst fram i klassrummet, tittade uppfordrande på mig. Ungarna längst bak såg mig över huvud taget inte.  De stimmade på som vanligt.
- Ja, sa jag och glodde stint på dem längst fram. Vad vill ni?
-Vem är han, Q? Sa de unisont. Mina händer började skaka och min hjärna roterade några varv därinne.
- Det vet jag inte. Skrek jag. Jag vet inte, jag vet inte, jag vet inte.
-Varför skriker fröken?
-Jag skriker inte, skrek jag.
Hjärtat bultade vid tungroten. Mina kinder dallrade. Som av skräck.
-Men han knullar barn, ju. Phil petade näsan. Och flinade mot mig.
-Sluta peta i näsan! Använd inte såna ord. Sätt dig. Jag skrek inte. Hjärtat bultade snabbt och långsamt om vartannat. Jag kunde inte andas.
-Men det har min farsa sagt. Phil stoppade fingret som nyss varit i näsan, in i munnen. Jag ville kräkas.
-HÅLL MUN. Det var som chilipeppar i min andedräkt.
Ungarna tystnade. Alla som inte redan satt ner, det vill säga femti procent av klassen, satte sig på sina stolar. Kanske inte helt raka i ryggen, men nästan. Som små soldater i sittande givakt.
-Så får man inte säga, pep Amanda. Jag vände mig mot henne.
-Håll mun. Väste jag.
Sen slätade jag ut mig. Drog i tröjan och la armarna i kors. Hjärtat satt åter där det skulle. Hjärnan slutade att rotera.
- Fröken skräms, pep Amanda.
-Nu ska vi ha engelsklektion. Sa jag och visste att jag hade passerat alla gränser för vad som är tillåtet för en mellanstadielärare. Även i Förorten.