Tigga (och be) skrivpuffsutmaning den 24 februari 2012

-Celia, kom och sätt dig här hos mig, sa Mike som satt på bussen in till huvudorten. Jag tvekade. Men kände ögonen på mig. Jag satte mig på kanten av bussätet, så att jag höll ett ben utanför, för att inte komma för nära Mike. Senaste tiden hade jag mått illa nästan varje dag, jag gjorde ett uselt jobb som lärare. Jag var inte mig själv helt enkelt.
-Varför kom du inte på senaste mötet, sa Mike och tittade allvarligt på mig. Han knuffade till mig i sidan samtidigt.
-Jag hade inte tid, skulle förbereda utflykten med eleverna till Stonehendge.
-Du snackar. Mike flinade sarkastiskt mot mig. Du är emot mig. Det är vad det handlar om. Du är bara en skitskraj fröken.
-Jag är rädd ja, sa jag och blev förvånad över mig själv.
-Så du tycker att en sån som Q ska få springa lös bland våra barn, sa han.
-Nej, det tycker jag inte. Men för det första vet vi inte om det är ett osant rykte eller inte och för det andra ska rättsystemet ta hand om det, inte vi.
-Du är så jävla självgod, sa Mike. Och knuffade åter till mig, den här gången så att jag åkte av sätet och hängde på sniskan.
-Du tror att du vet allt, att du har patent på sanningen, fortsatte han.
Jag försökte bevara värdigheten, samtidigt som jag mest av allt ville fly.
Men jag reste mig från min hängande position och ställde mig i gången. Alla stirrade på mig.
-Den som inte för är emot, sa Mike. Och en sak ska du ha klar för dig. Du är ute i kylan. Alla andra är på min sida, alla andra är på. Du kommer bli den ensammaste människan i hela Förorten.
Och sen kommer du att tigga och be om att få vara med. Men du är körd. Hajar du.

Utan att svara gick jag framåt i bussen, och satte mig på en handikappstol.
För hundrade gången, kände jag illamåendet vräka sig över mig. Hjärtat slog som en galning. Jag tryckte på stoppknappen precis vid nästa busstopp. Jag vacklade av. Och kände mig ensammare än någonsing.