Inlägg
(Skrivpuffsutmaning den 9 november 2011)
Hon satt som första eller sista person, beroende på var man börjar, första dagen på kursen. Bänkarna stod i u-formation.
Föreläsarna, som stod vid white-board:en framför bänkarna, vände sig olyckligtvis inte till henne när de bad eleverna presentera sig själva.
"Min vanliga otur" tänkte hon. Otur därför att nu skulle hon vara sist och nerverna höll dåligt för det. Väntan var allt annat än optimalt för en människa som hon. Som helst var spontan, ville stå där framme först och slippa ifrån nervdarret, som oftast följde på väntan.
Det var knappt hon kunde koncentrera sig på vad de andra sa, eftersom nerverna liksom ockupanter drog till sig all inre uppmärksamhet.
Tiden sniglade sig fram och tungan kändes som oblat i gommen.
Någon harklade sig plötsligt och bänkgrannen knuffade henne lätt i sidan och viskade att det var hennes tur.
Hon spratt till. Reste sig hastigt och gick fram till den punkt där alla tidigare stått. Kände sig förvirrad och hittade inte orden. Det kändes som en hel evighet innan hon fann sig och började. Och inte en sekund tvekade hon därefter.
- Jag heter Vanja Philips och det är en konstig namnkombination, jag vet. Men mamma är finska och pappa engelsman. Det är den enda förklaringen. Jag är fyrtiotvå år och har två barn, som säger att jag har damp. I själva verket lider jag av ABCD. Det gör att jag har svårt att sitta still och jag är rastlös i största allmänhet. Jag glömmer ofta att be om ordet, säger saker helt enkelt rakt ut. Jag kan verka väldigt amper, men är egentligen väldigt snäll och tror på människans inneboende godhet. Temperament har jag, så det förslår. Jag är glad. Eller ledsen eller arg. Sällan lagom.
Vanja lät blicken vila en stund på var och en av sina studiekamrater.
- Dessutom älskar jag att stå på scenen. Men har en oerhörd scenskräck. Allt som är jag är motsägelsefullt och nästan aldrig förutsägbart. Sällan lämnar jag någon oberörd. Men är inte alltid omtyckt. Jag är ambitiös och auktoritär. Känslomässig och lättrörd. Oppositionell och ibland snudd på revolutionär. Fullständigt orädd och ibland spritt språngande galen. Annorlunda och helt vanlig. Allt i samma stund.
Jag hyser förakt för dumhet, men bara när det gäller människor som borde veta bättre. Människor som är intoleranta och rädda har jag svårt att fördra. Samtidigt som den människa jag hatar mest också är den människa jag kan känna mest ömhet för. När hennes mur av onåbarhet rämnar och hennes ansikte blir naket och sårbart.
Jag har gått igenom mycket. Tyngd och sorg, trauman och eländes elände. Men också livsrikedom och kärlek, är mina följeslagare. Allt det har format mig till den människa jag är idag. En människa jag faktiskt tycker om.
Jag är jag, och det är jag stolt över.
Tack.
Vanja väntade en liten stund. Publiken, hennes studiekamrater, satt tysta. Hon gick och satte sig på sin plats.
Plötsligt började någon applådera. Fler följde efter. Hon kände sig stark och fri. Och sprittande glad.
onsdag 9 november 2011
tisdag 8 november 2011
På köpet
(Skrivpuffsutmaning den 8 november 2011)
Knän som sviktar, höfter som värker
Kroknande fingrar, knotiga händer
Ömmande rygg, svullnader under fötterna
Humörssvängningar, gråt och tandagnisslan
Det var vad jag fick på köpet
Som tack för allt
Vad fick du?
Knän som sviktar, höfter som värker
Kroknande fingrar, knotiga händer
Ömmande rygg, svullnader under fötterna
Humörssvängningar, gråt och tandagnisslan
Det var vad jag fick på köpet
Som tack för allt
Vad fick du?
måndag 7 november 2011
Beställaren
(Skrivpuffsutmaning 7 november 2011)
När jag gjorde beställningen tänkte jag att det här skulle vara sista gången. Absolut sista gången.
Kostnaden uppgick till sjutusenfemhundra kronor - och femtitre öre om man nu ska vara exakt.
Jag lovade alla i min omgivning att det var så. Att jag aldrig mer.
-Det har du lovat förr, sa Mikaela. Mamma, jag vill inte ha mer prylar. Jag jobbar och kan köpa själv. Vad jag vill ha.
-Du lovade det förra gången med, sa Karsten. Vår ekonomi tål inte mer.
Jo, jag vet. Men jag tycker ju att det är så roligt. Jag mår bra av att beställa kläder på nätet. Eller heminredningsartiklar. Eller trädgårdsredskap. Eller kaffeapparater. Snygga och blanka.
Jag mår verkligen bra av det. Om jag inte handlar får jag ångest över livets meningslöshet. Och kicken, ja den är fantastisk. Till dess att jag får hem alltihop. Då går det över. Fem dagar eller tio dagar efter beställningen kommer det hem. En avi. Och då går jag till vårt postställe. "Hemställe" brukar det stå. Det tog mig ett tag innan jag begrep vad det betydde. Men nu vet jag ju, ja, det tog bara en gång, sen begrep jag. Förstås.
När jag väl öppnat kartongen och ställt allt, hängt kläderna på sina platser. Då kommer ångesten igen.
-Du har problem, sa min arbetskamrat Nina. Du behöver gå och få hjälp.
-Med vad då?
-Ja men det fattar du väl. Förvåning i hennes ansikte. Eller kanske förbluffning.
-Nä, jag gillar att shoppa.
-Just det, för att dämpa ångesten. Precis som en alkoholist dämpar sin ångest genom alkohol. Precis som spelaren spelar för att dämpa sin. Det kommer sluta i ruin.
-Vad menar du? Nu var jag förbluffad.
-Du är som en alkholist, en spelare eller annan missbrukare. Du missbrukar. Så är det.
-Vad då, jag missbrukar väl inte. Nu kände jag mig förbaskad istället.
- Jo, det gör du. Du är shopoholic! Det är också missbruk.
Jag vände på klacken och gick min väg.
Att hon bara vågade att stå där framför mig och säga något så kränkande till mig. Rakt i ansiktet. Jävla människa, så tänkte jag.
Sen gick jag hem och beställde lite mer prylar. Det var då, Mikaela och Karsten sa ifrån.
Men sen suckade Karsten bara och sa okej. För den här gången. Men sen får det vara slut.
Och det lovade jag naturligtvis.
För ekonomins skull, för Karstens skull och för Mikaelas skull. Men Nina tänkte jag aldrig mer berätta något för. Rättare sagt, henne tänkte jag aldrig mer prata med. Över huvud taget.
Shopoholic, ha!! Jojo, så är det ju när man har dåligt äktenskap, då finner man fel hos andra.
När jag gjorde beställningen tänkte jag att det här skulle vara sista gången. Absolut sista gången.
Kostnaden uppgick till sjutusenfemhundra kronor - och femtitre öre om man nu ska vara exakt.
Jag lovade alla i min omgivning att det var så. Att jag aldrig mer.
-Det har du lovat förr, sa Mikaela. Mamma, jag vill inte ha mer prylar. Jag jobbar och kan köpa själv. Vad jag vill ha.
-Du lovade det förra gången med, sa Karsten. Vår ekonomi tål inte mer.
Jo, jag vet. Men jag tycker ju att det är så roligt. Jag mår bra av att beställa kläder på nätet. Eller heminredningsartiklar. Eller trädgårdsredskap. Eller kaffeapparater. Snygga och blanka.
Jag mår verkligen bra av det. Om jag inte handlar får jag ångest över livets meningslöshet. Och kicken, ja den är fantastisk. Till dess att jag får hem alltihop. Då går det över. Fem dagar eller tio dagar efter beställningen kommer det hem. En avi. Och då går jag till vårt postställe. "Hemställe" brukar det stå. Det tog mig ett tag innan jag begrep vad det betydde. Men nu vet jag ju, ja, det tog bara en gång, sen begrep jag. Förstås.
När jag väl öppnat kartongen och ställt allt, hängt kläderna på sina platser. Då kommer ångesten igen.
-Du har problem, sa min arbetskamrat Nina. Du behöver gå och få hjälp.
-Med vad då?
-Ja men det fattar du väl. Förvåning i hennes ansikte. Eller kanske förbluffning.
-Nä, jag gillar att shoppa.
-Just det, för att dämpa ångesten. Precis som en alkoholist dämpar sin ångest genom alkohol. Precis som spelaren spelar för att dämpa sin. Det kommer sluta i ruin.
-Vad menar du? Nu var jag förbluffad.
-Du är som en alkholist, en spelare eller annan missbrukare. Du missbrukar. Så är det.
-Vad då, jag missbrukar väl inte. Nu kände jag mig förbaskad istället.
- Jo, det gör du. Du är shopoholic! Det är också missbruk.
Jag vände på klacken och gick min väg.
Att hon bara vågade att stå där framför mig och säga något så kränkande till mig. Rakt i ansiktet. Jävla människa, så tänkte jag.
Sen gick jag hem och beställde lite mer prylar. Det var då, Mikaela och Karsten sa ifrån.
Men sen suckade Karsten bara och sa okej. För den här gången. Men sen får det vara slut.
Och det lovade jag naturligtvis.
För ekonomins skull, för Karstens skull och för Mikaelas skull. Men Nina tänkte jag aldrig mer berätta något för. Rättare sagt, henne tänkte jag aldrig mer prata med. Över huvud taget.
Shopoholic, ha!! Jojo, så är det ju när man har dåligt äktenskap, då finner man fel hos andra.
söndag 6 november 2011
lördag 5 november 2011
fredag 4 november 2011
Kom tillbaka
(Skrivpuffsutmaning den 4 november 2011)
Jag närde en dröm, eller egentligen har jag närt den alltid. Och när den än.
Och kanske är det inte ens en dröm, snarare en önskan, en längtan.
Den där känslan av saknad, av någonting som fattas, har alltid funnits inom mig. Som att sitta vid ett middagsbord och alltid finna saltkaret tömt. Som att komma in i en bostad där tapeterna har flagnat och susar ensligt om sitt öde och viskar en önskan om att återfå sin forna struktur och glans. Eller som att fylla glaset med vatten som torkar ut i ökenhetta långt innan det når mina läppar.
Min längtan handlar om ett liv jag levde i en annan tid. En tid som ingen vill ha åter, en tid som skalade av människor deras polerade yta och blottade deras råa inre. Min längtan är en längtan efter identitet och samhörighet, med ett folk, som alltid längtat efter ett land, sitt land, till sitt ursprung.
Det handlar min längtan om.
I en annan tid fanns jag bakom ett stängsel, där var kyligt, rått och fuktigt. Bakom stängslet fanns vi, som djur, fångna i väntan på döden. Där gick jag med såriga fötter och hungrade. Där stred jag för en bit bröd, ett glas vatten och lite varm soppa. Där fanns jag därför att jag tillhörde en grupp människor, vars rykte sprang ur inkvisitionens tidevarv. Där föddes ryktet om detta folks girighet och frosseri, krokiga näsor och förlästa hjärnor. Den gruppen tillhörde jag i en gången tid. Bakom stängslet levde jag och dog jag.
Så min längtan är en dröm om en annan tid, men i ett ständigt nu. Dit vill jag, till det land där jag vet att alltings ursprung finns. Den längtan har alltid närts inom mig. Den längtan är som en outsläcklig törst.
Som saltet på ett sår, som smärtan efter en örfil och som klart och kallt källvatten mot solbränd hud.
Det landet ropar till min nakna längtan.
-Kom tillbaka!
Jag närde en dröm, eller egentligen har jag närt den alltid. Och när den än.
Och kanske är det inte ens en dröm, snarare en önskan, en längtan.
Den där känslan av saknad, av någonting som fattas, har alltid funnits inom mig. Som att sitta vid ett middagsbord och alltid finna saltkaret tömt. Som att komma in i en bostad där tapeterna har flagnat och susar ensligt om sitt öde och viskar en önskan om att återfå sin forna struktur och glans. Eller som att fylla glaset med vatten som torkar ut i ökenhetta långt innan det når mina läppar.
Min längtan handlar om ett liv jag levde i en annan tid. En tid som ingen vill ha åter, en tid som skalade av människor deras polerade yta och blottade deras råa inre. Min längtan är en längtan efter identitet och samhörighet, med ett folk, som alltid längtat efter ett land, sitt land, till sitt ursprung.
Det handlar min längtan om.
I en annan tid fanns jag bakom ett stängsel, där var kyligt, rått och fuktigt. Bakom stängslet fanns vi, som djur, fångna i väntan på döden. Där gick jag med såriga fötter och hungrade. Där stred jag för en bit bröd, ett glas vatten och lite varm soppa. Där fanns jag därför att jag tillhörde en grupp människor, vars rykte sprang ur inkvisitionens tidevarv. Där föddes ryktet om detta folks girighet och frosseri, krokiga näsor och förlästa hjärnor. Den gruppen tillhörde jag i en gången tid. Bakom stängslet levde jag och dog jag.
Så min längtan är en dröm om en annan tid, men i ett ständigt nu. Dit vill jag, till det land där jag vet att alltings ursprung finns. Den längtan har alltid närts inom mig. Den längtan är som en outsläcklig törst.
Som saltet på ett sår, som smärtan efter en örfil och som klart och kallt källvatten mot solbränd hud.
Det landet ropar till min nakna längtan.
-Kom tillbaka!
torsdag 3 november 2011
Skrivpuffsutmaning 3 november 2011
Äckel
Hon stegade in i lägenheten och jag och maken efter som ankor på rad. Mäklaren, hon som gick först, sträckte ut armarna i en förtjust gest.
-Se en så fantastisk lägenhet! Ljusa stora rum, vackra golv och nymålat är det också.
Jag kände omedelbart en stickande och sötaktig lukt bakom det tydligt nymålade. Och inte minst kände jag igen den. Lukten.
Vi gick runt därinne, det var fint, inte tu tal om saken. Men obehaget smögs sig in under skinnet, lukten satt fast i näsan. Jag ville nysa, eller kanske fnysa ut den.
-Här, sa hon och pekade, är köket.
Jo visst var det fint, ljust och fräscht och faktiskt väldigt modernt. Det var nog det som kändes så konstigt.
-Här är en konstig lukt, sa jag försiktigt. Maken tittade på mig, som om han försökte avläsa vad jag kände.
-Jo, avloppen har stått ett tag, eftersom lägenheten inte har varit bebodd på flera månader, sa mäklerskan. Hon tittade stint på mig. Och jag försökte avhålla mig från att fryna på näsan.
-Ehmmm, svarade jag. Nej, det var inte avloppslukt.
-Jo ägarinnan dog tidigt i våras och det är hennes son, som förresten bor i England, som säljer lägenheten.
Nu kom jag på det! Jag tittade in i sovrummet och där var lukten ännu starkare. En ensam säng. Nymålat även här. Men det hjälpte inte.
Jag drog maken i ärmen, lite försynt, så att mäklerskan inte skulle se.
-Jaha, tack för visningen, sa min man. Vi återkommer när vi har funderat.
-Ska ni inte se garage, tvättstuga och förråd? Sa mäklerskan. Jag tyckte det lät irriterat, otåligt. Irriterat.
Förbannat, tycktes hon tänka. Ögonbrynen for ihop i en sträng rynka.
Jag ville bara ut därifrån. Och skyndade mig. Stängde dörren bakom oss, gick genom porten och fram till cyklarna.
-Kände du inte, sa jag till maken och vände mig mot honom när vi kommit en bit bort.
-Njae, vaddå?
-Liklukten, sa jag och nu fnös jag. I näsan satt lukten kvar. Jag ville bli av med den, fortare än kvickt.
-Var det det som luktade så märkligt, sa maken.
-Ja, huuu. Det är en jäkligt obehaglig lukt. Och du märkte att den fanns kvar trots att de målat lägenheten?
-Ja usch.
-Det tar evigheter innan den går ur. Damen måste ha legat död länge, eftersom lukten liksom krupit igenom sovrumsdörren och ut överallt. Ingen brydde sig om att höra av sig till henne, förmodligen var hon jättensam. Stackarn. Tänk att människor kan ligga döda utan att någon märker det! Men du, där kan inte jag bo i alla fall.
-Nä, inte jag heller.
I flera dagar kände jag äckel och lukten satt som etsad i min näsa.
Hon stegade in i lägenheten och jag och maken efter som ankor på rad. Mäklaren, hon som gick först, sträckte ut armarna i en förtjust gest.
-Se en så fantastisk lägenhet! Ljusa stora rum, vackra golv och nymålat är det också.
Jag kände omedelbart en stickande och sötaktig lukt bakom det tydligt nymålade. Och inte minst kände jag igen den. Lukten.
Vi gick runt därinne, det var fint, inte tu tal om saken. Men obehaget smögs sig in under skinnet, lukten satt fast i näsan. Jag ville nysa, eller kanske fnysa ut den.
-Här, sa hon och pekade, är köket.
Jo visst var det fint, ljust och fräscht och faktiskt väldigt modernt. Det var nog det som kändes så konstigt.
-Här är en konstig lukt, sa jag försiktigt. Maken tittade på mig, som om han försökte avläsa vad jag kände.
-Jo, avloppen har stått ett tag, eftersom lägenheten inte har varit bebodd på flera månader, sa mäklerskan. Hon tittade stint på mig. Och jag försökte avhålla mig från att fryna på näsan.
-Ehmmm, svarade jag. Nej, det var inte avloppslukt.
-Jo ägarinnan dog tidigt i våras och det är hennes son, som förresten bor i England, som säljer lägenheten.
Nu kom jag på det! Jag tittade in i sovrummet och där var lukten ännu starkare. En ensam säng. Nymålat även här. Men det hjälpte inte.
Jag drog maken i ärmen, lite försynt, så att mäklerskan inte skulle se.
-Jaha, tack för visningen, sa min man. Vi återkommer när vi har funderat.
-Ska ni inte se garage, tvättstuga och förråd? Sa mäklerskan. Jag tyckte det lät irriterat, otåligt. Irriterat.
Förbannat, tycktes hon tänka. Ögonbrynen for ihop i en sträng rynka.
Jag ville bara ut därifrån. Och skyndade mig. Stängde dörren bakom oss, gick genom porten och fram till cyklarna.
-Kände du inte, sa jag till maken och vände mig mot honom när vi kommit en bit bort.
-Njae, vaddå?
-Liklukten, sa jag och nu fnös jag. I näsan satt lukten kvar. Jag ville bli av med den, fortare än kvickt.
-Var det det som luktade så märkligt, sa maken.
-Ja, huuu. Det är en jäkligt obehaglig lukt. Och du märkte att den fanns kvar trots att de målat lägenheten?
-Ja usch.
-Det tar evigheter innan den går ur. Damen måste ha legat död länge, eftersom lukten liksom krupit igenom sovrumsdörren och ut överallt. Ingen brydde sig om att höra av sig till henne, förmodligen var hon jättensam. Stackarn. Tänk att människor kan ligga döda utan att någon märker det! Men du, där kan inte jag bo i alla fall.
-Nä, inte jag heller.
I flera dagar kände jag äckel och lukten satt som etsad i min näsa.
söndag 30 oktober 2011
Skrivpuffsutmaning 25 oktober 2011
Kod
Hon stod vid bankautomaten och som slagen. Koden, vad var nu den? Den som hon kunde utan att tänka, den som bara fanns där någonstans i den vindlande hjärnan.
Hon stoppade dröjande in kortet i automaten, i hopp om att koden bara skulle finnas där och fingrarna på tangenterna skulle hitta sin väg alldeles av sig själva.
Bakom henne stod en rad med människor, det var lönedag och dessutom en fredag. De trampade nervöst. Eller var det irriterat? Hon vågade inte titta bakåt och inte heller på tangeneterna. Hon blundade.
Men ingen kod trillade ner som en polett i hennes hand. Hon öppnade ögonen, prövade utan att trycka på riktigt, olika sifferkombinationer. Men de var alla påhittade, kändes alls inte rätt. Hur många kombinationer kan det finnas, tänkte hon. Och började räkna sannolikhet. Men tröttnade, det blev för omständligt.
Någon harklade sig bakom henne, någon suckade. Ytterligare en viskade, men så tydligt att hon hörde det.
-Jävla pensionärer, att man alltid ska hamna i samma kö som såna. Kan de inte göra sina ärenden nån annan tidpunkt på dagen. De har ju all tid i världen. Allt detta hörde hon.
Och vågade inte vända sig om. Fingrarna smekte över tangenterna och hon ville inte ge upp. Hon behövde ta ut pengar! Hon ville inte ha dem på kontot. Tänk om någon skulle stjäla dem på något mystiskt sätt. Inte kunde man lita på banken eller på någon enda människa. Så tänkte hon.
-Men för fan, se till och ta ut pengar nu då, vi har inte hela dagen på oss, sa en mansröst precis bakom, rakt in i hennes högra öra.
Hon gav upp. Smög sakta iväg därifrån, utan att se sig om. Hon visste att alla tittade på henne, med förakt. Den lilla tanten med vinröd mössa och krokig rygg. De tittade på henne och tänkte att hon var en vimsig gammal tant, alzheimerskäring. Hon som inte mindes koden och som borde ha varit där en annan tid på dagen. Och nu skulle hon dessutom bli bestulen på alla pengarna.
Hon stod vid bankautomaten och som slagen. Koden, vad var nu den? Den som hon kunde utan att tänka, den som bara fanns där någonstans i den vindlande hjärnan.
Hon stoppade dröjande in kortet i automaten, i hopp om att koden bara skulle finnas där och fingrarna på tangenterna skulle hitta sin väg alldeles av sig själva.
Bakom henne stod en rad med människor, det var lönedag och dessutom en fredag. De trampade nervöst. Eller var det irriterat? Hon vågade inte titta bakåt och inte heller på tangeneterna. Hon blundade.
Men ingen kod trillade ner som en polett i hennes hand. Hon öppnade ögonen, prövade utan att trycka på riktigt, olika sifferkombinationer. Men de var alla påhittade, kändes alls inte rätt. Hur många kombinationer kan det finnas, tänkte hon. Och började räkna sannolikhet. Men tröttnade, det blev för omständligt.
Någon harklade sig bakom henne, någon suckade. Ytterligare en viskade, men så tydligt att hon hörde det.
-Jävla pensionärer, att man alltid ska hamna i samma kö som såna. Kan de inte göra sina ärenden nån annan tidpunkt på dagen. De har ju all tid i världen. Allt detta hörde hon.
Och vågade inte vända sig om. Fingrarna smekte över tangenterna och hon ville inte ge upp. Hon behövde ta ut pengar! Hon ville inte ha dem på kontot. Tänk om någon skulle stjäla dem på något mystiskt sätt. Inte kunde man lita på banken eller på någon enda människa. Så tänkte hon.
-Men för fan, se till och ta ut pengar nu då, vi har inte hela dagen på oss, sa en mansröst precis bakom, rakt in i hennes högra öra.
Hon gav upp. Smög sakta iväg därifrån, utan att se sig om. Hon visste att alla tittade på henne, med förakt. Den lilla tanten med vinröd mössa och krokig rygg. De tittade på henne och tänkte att hon var en vimsig gammal tant, alzheimerskäring. Hon som inte mindes koden och som borde ha varit där en annan tid på dagen. Och nu skulle hon dessutom bli bestulen på alla pengarna.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)