Skrivpuffsutmaning 26 oktober 2011

Skrivpuffsutmaning 5 oktober (skrivet den 6 oktober)

Struktur

-Lars Norén i all ära, men Kaos är inte granne med Gud. Kaos har inga grannar.
I mitt huvud finns en alldeles särskild struktur, som mer påminner om kaos än någonting annat.
Förklaringen är att jag har en hjärna som står vidöppen för alla intryck, och det får konsekvensen att allting ligger huller om buller. Jag orkar inte med det.

Läkaren tittade med blankblicken och nickade.
- Jag kanske har någon bokstavskombination?
Min fråga hängde mellan oss, men någonstans alldeles intill läkaren fanns det inte något tråd att hänga frågan på. Där blev det tomt. Helt enkelt. Blankblicken gör ingen människa glad, tänkte jag. Men fortsatte oförtrutet tala om min hjärnas kaotiska tillstånd, med tanken att någonting kanske fastnar i alla fall.

-Struktur, sa plötsligt läkaren och ögonens färg stärktes från grå till sjaskigt blå.  Jag lystrade till, men där kom inget mer.
Och ögonen återgick till sitt blanka tillstånd.'
-Ja, struktur?
Inget svar. Läkaren närapå nickade men nicken stannade halvvägs. Hennes haka blev tjock undertill som på en groda. Jag fick plötsligt för mig att det skulle komma ett kväkande ur munnen på henne. Men det var till min lättnad, bara inbillning.

Jag väntade en stund till.

-Vad menar du med struktur, frågade jag.
Läkarens haka blev om möjligt mer lik en grodas. Och nu såg jag heller inte hennes ögon. Hon tittade på ett block, där hon hade kluddat ett ansikte utan mun.
Tänk om jag skulle ta och analysera teckningen, tänkte jag vidare. Kanske är det inte mig det är fel på....

-Vad menar du med struktur, frågade jag igen. Jag avstod från att analysera hennes teckning. Det var inte mitt problem.

-Du behöver struktur, sa läkaren igen och fortsatte stirra ned i sitt munlösa ansikte. Är inte hakan väldigt lik en grodas, tänkte jag åter igen.

- Jag skriver ut lite lugnande, sa hon och tittade upp. Hon tittar men ser inte, for igenom min arma skalle.

Jag suckade.
-Nej tack, sa jag och reste mig ur stolen.
-Nähä, svarade hon utan att så mycket som höja ett ögonbryn.
-Tack, sa jag av någon outgrundlig anledning. Vände på klacken och gick ut.

Kanske är mitt kaos inte till närmelsevis lika kaotiskt som hennes haka liknar en grodas.

Skrivpuffsutmaning 3 oktober 2011

Osynlig

-Var är Berit? rösten lät som ett tordön och ilsken.
Jag vet att jag svarade "jag är här", men rösten fortsatte att skrika på mig. Med samma ilskna tonläge.
-Var i hela friden är människan, hörde jag nu rösten allt närmare mig. Där stod jag mitt på golvet i receptionen, mitt framför receptionisten, på den luggslitna mattan, som skulle dämpa ljudet från klackar mot marmorn.
Jag hade alltid tyckt att det var näst intill blasfemiskt att lägga en så fasansfullt ful matta på det vackra golvet- men ingen hade brytt sig om min invändning.
-Men vi kan väl åtminstone köpa en snygg matta, en som är lättskött. Sa jag säkert tio gånger, innan jag gav upp.

I alla fall. Jag stod där mitt på mattan, som jag alltså avskydde, och undrade varför ingen av receptionisterna ropade: "här är Berit". Eftersom mitt svar uppenbarligen inte gick fram.

-Berit! Rösten skar genom märgen på mig. Jag svarade naturligtvis "jag är här", vänligt men bestämt. Tänk att den där karln inte kan gå till folk utan alltid måste skrika från ena delen av kontoret till den andra.
Det retade mig, och ännu mer nu efter tio års samarbete med karlsloken.
Jag höjde rösten och skrek nu: "Jag är här". Men ingen, absolut inte en kotte verkade notera min närvaro.

Plötsligt kom karln in i receptionen, ställde sig mitt på mattan, en halv millimeter ifrån mig. Han tittade på receptionisterna och sa skarpt:
-När Berit kommer, se då för fan i våld till att hon omedelbart kommer in till mig.

De två receptionsterna hukade sig inför chefen, eller Chefen. Den ena sa ingenting, utan nickade bara lite räddhågat. Jag blev irriterad över hennes undfallenhet. Men glad när den andra sa:

-Om det ska vara nödvändigt, så gör vi det. Annars tycker ju jag att du kan säga det själv när hon kommer. Om hon kommer.
Det där var väl ändå lite märkligt, tänkte jag. Jag står ju här. Och vad då "om  hon kommer"?
-För den delen kanske du ska söka henne på hennes eget rum. Jag har inte sett henne idag, hon brukar gå på lunch men det har hon i vart fall inte gjort när jag har sett det.
Kvinnan i receptionen log beskt samtidigt som jag förstod att hon verkligen tyckte att han skulle titta efter mig på mitt rum. Chefen, med stort C, glodde ilsket på henne och vände på klacken. Jag kunde verkligen se på hans hållning att han var kränkt. Inte för att jag egentligen förstår varför folk är så lättkränkta nu för tiden. Är man otrevlig får man väl acceptera att andra svarar med samma mynt. Eller?

För att återgå till det märkliga. Betyder det här att jag är osynlig? Jag vet inte jag, men är det inte hemskt märkligt att ingen noterar att jag finns mitt framför nosen på dem?

Plöstligt kom han, Chefen, rusande. Han skrek- ja det gjorde han, skrek och fäktade med armarna. Han påminde mig om Kapten Haddock i Tintinserien.
Receptionisterna tittade förstummade på honom. För att inte tala om hur förstummad jag blev.

-Ambulans, ring ambulans. Han skrek så att rösten brast.
Den sturskare av receptionisterna fann sig och lyfte luren. Vad jag kunde tyda av handens svepande över displayen tryckte hon in 112.
-Vi behöver en ambulans till Framsidan AB, Grovgörarvägen 13. Sa hon utan att darra det minsta på rösten. Hon lyssnade på Chefen som skrek att "hon ligger på golvet, andas inte, kritvit".
-Berit Stevert född -55, sa receptionisten. Har slutat andas.

Men?? Det är ju jag!

Skrivpuff 11 september 2011: Att minnas

Skrivbord. En plats där både arbete och nöjen samlas till kamp eller samexistens. Kamp om utrymme eller samexisterande under en dag. Ett dygn. Där kan jag sitta, hur länge som helst. Där samlar jag mig, Där finns mitt utrymme.

Jag tycker om att sitta där. Vid mitt skrivbord. Och samexistensen mellan mitt yrkesverksamma jag och mitt fritidsjag fungerar ibland. Ibland inte. Beroende på vilka krav jag ställer på mig själv. Eller han, den där lille gubben som sitter på min VÄNSTRA axel. Ja, han sitter där och ibland bestämmer han. Alltid på den vänstra axeln. Han slår med en trumpinne på mitt huvud, pockar på uppmärksamhet.  Hon på min högra axel är söt, glad och uppmuntrande.. Hon är kreativ och har gott minne, knackar milt och ibland ivrigt och hårt på min högra axel, påminner mig om vem jag är. De har förmodligen båda en viktig roll i mitt liv. Kanske har jag nytta av dem båda.

Minnena arbetar sig upp mot ytan. Tränger, trängtar, längtar efter ljus. Och jag, kan inte värja mig. Därför att hon på axeln vill att jag ska se, att jag ska känna mina minnen väl.

Där står hon, mitt älskade barn, mitt i minnenas kärna. Ler en stund och växlar över till tonåringens ilskna blick och strama mun. Jag älskar henne. Eller älskade henne. Hon finns ju inte mer. Försvann en höstdag. Och kom aldrig tillbaka. Kanske var det mitt fel. I alla fall om han  som sitter på den vänstra axeln, har rätt. Han som lever genom min skuld. Älskar jag eller älskade jag? Jag frågar. Vänster axel svarar´med ett skratt. Och orden " i n t e  t i l l r ä c k l i g t" skär genom pannbenet och träffar reptilhjärnans centrum, studsar därifrån med påtaglig kraft rakt genom den moderna hjärnan och ned i magen.
Jag värjer mig. Skjuter med granateld. Färgen från granaterna är grönettergul. Och baktill hänger den brandgula stjärten där både min kärlek och min ilska finns.

Minnen. Av barndomslätta steg. I gruset över gräset, upp mot altanens trappsteg, in i sovrummet. Där vi vilade. Jag och hennes far. Jag ser det klart och tydligt. Som om det vore nu och här.
I samma minne vilar bilden av hennes mun. Munnen formar ett ord. Två ord. Tre ord. Fyra. "Allt" och "är" och "ditt" och "fel". Fast när jag tänker efter var det långt senare.

Hennes mun, formar i stället orden "älskar du mig". Frågetecknet svävar över hennes huvud. Jag viskar nu " ja, jag älskar dig". Var det svaret hon fick? Då. Jag minns inte. Men så önskar jag att mitt svar var.

I min hjärna arbetar minnena tillsammans med ovilja, vilja och oförmåga, förmåga.  I den ordningen. Minnen har en tendens att följa sin egen väg. Att förbättras, förljuvas och förvrängas. Allt efter behov eller för att skugga och ge skuld.
Jo, jag älskade dig. Jag älskar dig.
Han på vänster axel skrattar igen. Högt och oförblommerat. Ett gapskratt som får mig att vilja kräkas.
Hon på höger axel smeker mig ömt över pannan. Tröstande och empatiskt, ömsinthet strålar kring hennes hjässa. Han luktar surt och bittert, galla.

Så hjälp mig, åh Gud, hjälp mig. Vem är jag? Vems minnen bär jag?

På skrivbordet ligger ett ark, tomt. Mina tänder isar. Hjärtat är kalt och har kallnat. Där på skrivbordet ligger ett tomt ark. Utan ord. Minnen jag tänkt skriva därpå, fastnade på vägen från hjärna till hand.
Jag känner ödsligheten krama mig. Vad livet gav, gav livet. Vad döden förde med sig var ingenting annat än döden. Som kalla fakta. Därför är arket tomt. Vad hjälper mig nu? Med smärtan som sakta avtar, växer kanske minnena. De goda. Och han som sitter på mn vänstra axel får fel. Hon, som sitter på min högra axel rätt.
Jag önskar mig de goda minnena tillbaka.

Skrivpuffsutmaning 4 augusti 2011 - ansvar

Skrivpuffsutmaning den 3 augusti 2011 - att byta kanal

-Vilken frekvens går du på? Frågan kom plötsligt från killen som satt vid bordet intill. Hans kvinnliga sällskap hade gått iväg - förmodligen på damrummet, för att- som det heter - pudra näsan.
- Jag lyssnar mest på P1, svarade tjejen. Hon hade runda glasögon, håret hängde tunt, som en linnegardin, över ansiktet. Ryggen en aning böjd. En ovana som hon lagt sig till med som tonåring- precis som många andra långa tjejer.
Killen skrattade till, ett kort och hånfullt skratt. Tyckte tjejen och svepte tillbaka håret, men tittade ännu inte upp. Blicken stadigt vid den ensamma tallriken. På den låg något grönt och gul. Hon var gubevars vegetarian. Äkta sådan.
- Du kanske ska byta kanal? Hon tittade inte på honom, men tänkte att hans röst lät svartögd. För övrigt var frågan inte så ställd. Jag frågade vilken frekvens du går på, fortsatte han.
Tjejen anade att hon gjort bort sig, hon kunde höra det på hans röst också. Tyckte hon.
Killen sträckte sig fram och klappade henne lätt på armen. En gest som kändes vänligare än rösten.
-Du såg ut att vara i en annan värld, och jag tänkte att jag skulle vara lite lustig. Bara så att jag kunde ställa in mig på samma. Han skrattade till igen. Denna gång ett vänligare skratt.
Hon tittade upp, som hastigast, bara för att se om hon hade haft rätt om ögonfärgen. Löjligt, tänkte hon. Men rätt hade hon. Hans ögon var mörkt bruna. Men i övrigt var nog känslan av hånfull felaktig. Han tittade vänligt på henne. Hans hår var stort och påminde om en ryssmössa. Omslöt liksom hela huvudet. Precis som en mössa. Inte som hennes gardinliknande historia till hår.

Hon vågade sig på en längre blick mot honom. I skydd av gardinen förstås. Men ändå.
- Ja, jag kanske ska byta både kanal och frekvens då. Sa hon. Och försökte både låta och se tuff ut. Att hon inte lyckades var alldeles uppenbart. För han skrattade och kastade huvudet bakåt- om sanningen skulle fram så asgarvade han. Och genansen ökade för hennes del.
-Nä, P1 är bäst. Fast det kan ju förstås vara bra och byta ibland, få lite variation så att säga.
Han fick henne att känna sig totalförvirrad. Vad ville han? Vad pratar de om egentligen. Frekvenser och kanaler? Hon förstod ingenting. Samtidigt pirrade det lite i magen.

Killens kvinnliga sällskap kom tillbaka och han vände sig mot henne istället. Tjejen med gardinhåret, de runda glasögonen och den ensamma tallriken med nåt grönt och gult på, hon återgick till sin kanal på sin frekvens. Att byta vore dumt. Tänkte hon. Jag blir bara besviken.

Skrivpuffsutmaning den 2 augusti 2011 - konkurrens

Skrivpuffsutmaning den 1 augusti 2011 - moln