Novell nummer 2 - Av kärlek till dig

Novell nummer 1 - Hem

Borra ett hål till Kina

Jag sitter här. Ett glas rosé, en uppäten kronärtskocka, ett antal tankar. Och kommer att tänka på barndomen. Varför alltid denna sentimentala barndomstanke? Som om barndomen bara innehåller glädje. Som om barndomen bara är ljus och solig.
Men så här i övervuxen ålder, ja då måste jag erkänna. Min barndom var bara solig, glad, ljus och gott humör. Den var också snö på vintern, sol på sommaren. En och annan regndroppe förstås, en och annan gråmulen vinterdag. Men det är inte det som finns kvar efter, i eftertanken. Det liksom spelade ingen som helst roll. För barnet gör ingen skillnad på regnmulet, grådaskighet eller sol och värme, vita vidder och snöhängande granar. Inte om barnet är soligt i sitt sinne. Har det bra. Så jag minns bara värme och sol på sommaren, kyla, torr kyla och vita granar på vintern. Jag minns skidturer i skogen och mamma som grillade pinnbröd över öppen eld i skogsgläntan. Och jag minns ett evigt skratt och evighetslånga bad på sommaren. Kanske var det så, kanske inte. Men så minns jag.

Och så kommer jag ihåg att man kunde borra sig ända ner till Kina. Vad nu det betydde. Annat än att Kina skulle ligga på andra sidan klotet från mig sett. Jag som bodde i Sverige, i den kalla Norden.

Men i alla fall, det var en eggande tanke, att om jag borrade tillräckligt djupt så skulle jag komma till Kina. Hur skulle mitt liv ha gestaltat sig då? Vet jag att jag tänkte. Fast jag använde mig nog inte av ett ord som "gestalta". Eller kanske gjorde jag det? Jag som läste Barabas och Dvärgen som tolvåring, därför att min mamma- adjunkten - hade så höga tankar om mig. Dvärgen minns jag som särskilt skräckinjagande. Har inte kunnat läsa den härefter. Kattungarna som han ströp. Det lämnade djupa spår i mig, i mitt medvetande. Grymhet. Oförmågan att känna. Det som skilde sig från människa till människa. Och nazismen. För det var ju vad Dvärgen handlade om. Det förstod jag. För jag läste allt som hade med andra världskriget att göra och om judendom. Allt. Och själv var jag den som vågade ingripa när någon blev mobbad. Handgripligen. Inte konstigt att jag led av att läsa om grymhet. För min barndom var ljus och glimrande och fylld av glada rop, lek och att simma i mörka sjöar eller öppna hav.

Och så såg jag på Hemsöborna på teve, samma år som jag läste Pär Lagerqvistisk litteratur.  Och har aldrig härefter lyckats klara av att se den igen. Heller. Minnet av kistan som bars över isen, är alltid närvarande. Krasst och fattigt. Och så glömmer jag inte Håkan Serner som slogs. Och inte heller glömmer jag "Jag fiser så hemskt om vintrarna"....min förvrängda ljudupptagning av "Jag fryser så hemskt om vintrarna". Och så minns jag "Det sjunde inseglet" där Anders Ek var döden som spelade schack med von Sydow, vem Sydow var minns jag inte alls. Men jag har aldrig tyckt om Anders Ek härefter. Heller. Så konstigt minnena kan vrida sig och ringla runt i ens huvud.

Och så kunde jag ju borra mig ner till Kina. Om jag ville. Om jag orkade. Gräva. För någon borr hade jag inte.Och det var fantasieggande. Vår granne var gift med en kinesiska från Hongkong. De var rika. Deras barn var vackra som älvor. Men de talade bara kinesiska med hembiträdet. En gammal kinesisk tant. Som passade upp, lagade mat, tog döttrarna i sin famn. En intorkad liten kvinna. Som alltid var snäll.
Var Kina fylld av sådana små rara tanter, kunde jag väl tänka mig att borra mig dit hän. Annars inte. Men pappan, han skrämde mig. Och han var svarthårig, gråögd och väldigt svensk. Men läskig. Inte alls som flickornas söta Hongkongmamma och mandarintalande nanny.

Det återstår dock en sak att berätta. Jag lyckades aldrig borra eller ens gräva med spade, mig ner till Kina. Jag grävde bara en gång. Och det var för att min storebror hade begravt min älskade leksakshund, som han sa var död och skulle begravas. Betagen av min bror och hans prästatalanger, lät jag honom begrava leksakshunden, som var lurvig och hade stålskelett. Brorsan läste något över hundskrället. Och avslutade med "Av jord är du kommen, jord skall du åter varda". Vi satte ett litet kors i skogen, där begravningen ägt rum. Eller jordfästningen. Jag hittade aldrig korset och följaktligen inte heller hunden, som jag letade förtvivlat efter och sedan saknade i många år.
Men till Kina grävde jag mig aldrig. Eller borrade.
Så nu vet ni det.

Livslögn - Skrivpuff den 29 maj

23 januari 2013 - Om att bryta normer

Normbrytare?

Det var ingen lätt match att börja på Polisen, för en sån som jag. En alien, en katt bland hermelinerna, eller grädden på moset - om jag vill se det mer positivt, vill säga.

Jag har alltid varit en normbrytare på mer än ett sätt. Fast jag egentligen aldrig har tänkt så mycket på det.
Ni vet, man gör som man gör och tänker inte mer på det. För mig har det mer handlat om att andra säger att jag bryter mot normer. Det blev ännu mer tydligt när jag en dag för första gången vandrade in genom grindarna till Polishögskolan i Sollentuna.
Kanske inte precis när jag vandrade in genom grindarna, men det var där jag blev varse, på Polishögskolan i Helenelund, Sollentuna kommun.
-Du pratar så konstigt
-Vad betyder kulör?
-Vad betyder gemen (gemen bokstav)?
-Du tror att du är nåt!
Hej Jante! Hur mår du?

Jag tänkte aldrig på att jag var normbrytare, men uppenbarligen var jag det. Jag vågade - herregud vilken bravad att våga - säga emot lärare som var oförskämda eller hade fel.
Jag tog inte att lärarna satte sig på mig som om jag vore skolunge. Det var de inte vana vid.

Jag tänkte att det nog skulle gå över, det där tjafset om att jag inte såg ut eller pratade eller var som de andra. Det var ju ändå på en skola, de flesta var så mycket yngre än jag.
Men tji fick jag.
Jag började som aspirant på Östermalms polisstation. Där blev det etter värre.
En handledare skyllde mig för att vara feg. En annan för att ta för mycket initiativ. En tredje att jag tog mig ton.
Och hela tiden funderade jag på vad orsaken till reaktionerna var, frånsett att jag ju faktiskt tog mig ton när jag tyckte att man hade gått för långt.

Med tiden begrep jag att det handlade om att jag inte alls betedde mig som andra. Att jag stack ut.

Jag fick utstå mobbing, sexuella trakasserier, utanförskap. Jag fick utstå att bli utskälld för att jag inte besvarade någon chefs kärlekskranka försök till kontakt. Jag blev utskälld av kvinnlig kollega för att jag hade - som hon uttryckte det - "inlett relation med" två åklagare samtidigt. Hahaha...you wish!
Jag blev tillsagd att jag inte fick ha läppstift. Jag blev tillsagd att jag inte fick vara kritiskt. Jag blev varnad när jag ansökte om utträde ur facket. "En sak ska du ha klart för dig, du kommer ALDRIG att få en högre tjänst här" sa en facklig ordförande, med anledning av mitt utträde.
Jag blev kallad både det ena och det andra.
Jag fick höra dagligen att jag var "en udda fågel".

Ganska intressant alltihop, men oerhört tröttsamt.
Men jag var också älskad av dem som var udda och framför allt av dem som aldrig blivit tagna på allvar, aldrig blivit sedda och aldrig fått höra något positivt. Till dem gav jag allt jag bara kunde.

En dag. En tidig höstdag. Gick jag hem. Och kom aldrig mer åter. Men då hade det gått nästan 20 år.
Klockan var fem i tolv.
Man kan bryta normer på många sätt. Ett är att inte inrätta sig och ge efter för dumhet. Det var mitt sätt.

Jag klagar inte, jag beklagar mig inte. Jag har också haft förmånen att möta de mest fantastiska människor i mitt yrke. Jag har fått se samhällets baksida, jag har mött sorg, misär och människors smärta, men också mod, kärlek, ömsinthet och respekt. Samhällets ljusa sida.

Så tack!

Sensuella Isabella

-Är vi överens, sa han och nickade uppfordrande till henne. Isabella rös. Frös gjorde hon. Det var kallt. På alla sätt.

-Kanske, sa hon. Sche-ljudet liksom visslade från hennes blodröda läppar.

Han skakade nu på huvudet. Irriterat.

-Fem hundra spänn. Det är ju skitmycket. 

-Kanske, svarade hon automatiskt. Med samma underliga vissling.

-Vad vill du ha'rå? Han burrade upp sig. 

-Jag vill inte, svarade hon.

-Men va' fan! Du sa ju att du ville. Ögonbrynen ihopdragna.

-Jag vill inte för pengar. Jag trodde du gillade mig.

-E'ru helt dum, svarade han. Ingen gillar väl en hora.

Hon slog ned blicken. Tog upp händerna över ansiktet.

Gråter hon nu också, tänkte han, munnen i en ogillande grimas.

-Jag är ingen hora. Hon nästan viskade.

-Du har ju legat med alla. Då är man ett luder, en hora.

-Jag är ingen hora. Upprepade hon. Hon reste sig, från madrassen och tog sin bh, och skylde brösten. Vände sig om och klädde sig hastigt. Behån ut och in, tröjan och så kjolen som hakade upp sig i nylonstrumpans överkant.

-Jag är ingen hora. Upprepade hon en sista gång, innan hon gick ut från hans rum, ned för trappan och ut genom ytterdörren.

Hans mamma vinkade genom köksfönstret. En lätt vink med vänster hand, i höger hand hade hon diskborsten. Isabella förde upp handen i en rörelse, som mer påminde om en skadeskjuten fågels försök att flyga. Blicken vände hon bort. Ryggen krökt.

Sensuella Isabella. Horan. Fast hon aldrig hade legat med någon. 

När tar egentligen historierna slut

En dag som denna undrar jag när historierna tar slut. Hur många kan man komma på att berätta. Jag menar, även om man som jag blandar fiktion och riktiga händelser, hur många räcker det till?

Lite oroväckande känner jag, eftersom skrivlusten finns men idéerna är slut.

Eller i vila i vart fall!

Nu vänder det

På senaste tiden har jag haft många bra dagar. Brabra dagar. Fyllda med spänning och ro i en balanserad blandning.
Att vakna på morgonen med en skön känsla av tillfredsställelse och att vara pigg i samma stund, är behagligt. Det var ungefär två år sedan jag kände så.
Sedan barnsben har jag varit fylld av energi, så det räcker till ett helt kompani. Det vände för något mer  två år sedan när min familj skakades av den mest förfärliga tragedi en familj kan råka ut för. Jag drabbades av en orkeslöshet som jag aldrig känt tidigare. Aldrig.

Jag var oerhört obekant med känslan, den förlamade mig. Jag varken orkade eller ville göra någonting. Det var som en öken, där man bara ser öken, ända bort till horisonten. Känslan av att det inte fanns någonting annat än denna öken, var outhärdlig. Samtidigt som det inte spelade någon roll.
Jag tycket inte ens att det skulle vara konstigt om det här var den verklighet jag skulle leva i till slutet.

Men nu. Nu är det annorlunda. Det känns som mitt gamla jag sakta men säkert kommer tillbaka. Energi, glädje, lust, ork. Kanske inte ännu som det var en gång, men i alla fall.

Och ingen som inte har varit där, kan förstå hur underbart det är att känna igen sig själv.

Klokare hoppas jag, något mindre tolerant märker jag, men gladare och mer energifylld. Det är brabra dagar.

Lördag. Inte dumt.

Och livet ligger framför mig. Inte alls dumt det heller.